Pling – plingeling, instinktivt ställer jag mig upp och vrider kroppen mot ljudkällan. 40 meter bort gungar en vippa i vinden. Innan jag ens själv hunnit inse av vad som hänt så har jag redan på språng. Den kände Pavlo (han med hundarna) skulle nog varit stolt om han sett min omedvetna reaktion. När jag närmar mig spöet kan jag se hur spötoppen rör sig lätt av linan som löper ut från rullen och genom spöringarna i maklig takt.
De sista meterna fram till spöet smyger jag mig fram på indianmaner för att inte skrämma fisken. Spöet greppas, en snabb blick på linan bekräftar att fisken fortfarande är kvar. Bygeln fälls över och spöets reses i en bestämd rörelse till ett mothugg. Det tar tvärstopp och spöet böjer sig kraftigt innan ett gäng kraftiga knyckar känns i andra linändan. Knyckarna går inte att ta misse på, ännu en stor ettrig abborre har hittat en av mina mörtar.
Abborren är en av våra populäraste sportfiskar och inte minst på vintern. Det är kanske inte så konstigt då abborren finns i nästintill alla vatten i vårt avlånga land och dessutom nästan alltid huggvillig. Väl på kroken är den både stridbar, vacker och även god på matbordet. Tusentals människor ger sig varje helg ut på isarna, hela vintern igenom för att pimpla efter den randiga krigaren. Jag vågar mig nästintill att påstå att pimpelfisket efter abborren är det populäraste vinterfisket vi har i Sverige. Eventuellt kan ismetet efter gädda tagit över första platsen i och med den isfiskebom som varit under det senaste decenniet.
Trotts att ismetet vuxit sig så pass populärt att det närmast kan ses som en folksport så hör man nästan aldrig om personer som riktar ismetet efter abborren, en av våra populäraste fiskar. I mina öron ter detta sig lite märkligt. Både gädda och gös utsätts regelbundet för riktat ismete men inte abborren. Visst ser man då och då någon enstaka abborre, oftast av riktigt grov kaliber som fångas på ismete men dessa fiskar verkar uteslutande vara slumpfiskar under gäddfiske och inte resultat av en riktad satsning. Under den gångna hösten började jag grubbla på varför det är så pass ovanligt med riktat ismetet efter abborrar. Efter en del grubblande kom jag fram till två förklaringar som i mina öron lät troliga. Antingen anser de flesta att pimpelfisket efter abborre är så pass effektivt i kombination med ismetes omständighet att det inte ser något behov av att ismeta efter abborre eller så är det så att riktat ismete efter abborre inte fungerar tillfredställande bra. Det första alternativet kunde jag verkligen sätta mig in i, pimpelfiske är en effektiv metod för att överlista vinternsabborrar som dessutom är både rolig och kräver ytterst lite utrustning. Det är därmed inte så konstigt att många drar sig från ismetet då det är betydligt omständligare att skaffa betesfisk, släppa på all extra utrustning och tackla ismetespön än att bara gå ner med ett pimpelspö i hemmaviken.
Foto av: Niklas Larsson "Är även små mörtar för stora för vinterns abborrar? Näst största Nils mastern och en ”liten” mört"
För det kan väl inte vara så att abborrana inte hugger på levande betesfik under vintern? Det finns få beten som har så pass många storabborrar på sitt samvete som just levande betesfisk, personligen rankar jag mete med levande betesfisk som det i särklass bästa betet i jakten på det riktigt stora abborrarna och vida överlägset både wobbler, spinnare och jiggar. Varför skulle det egentliggen vara någon skillnad för att det ligger lite is ovanför abborranas huvuden. Samtidigt fångas det förvånansvärt få stora abborrar på ismete om man tänker på hur många som ismetar. Under årens lopp har jag deltagit på hundratalet ismetespass och ändå kan jag räkna alla abborrar som fångats på ena handens fingrar. Däremot har det inte varit så ovanligt med konstiga fäll på ismetspöna som resulterat i mörtar med avskrapta fjäll men utan tydliga bitmärken. En trolig bov i dramat är just storabborren. Hur som helst går det iallafall ganska lätt att konstatera att gädd- och gösanpassade ismetetackel inte är optimala för att överlista storabborren. Jag bestämde mig för att modifiera ismetesutrustningen och ge storabborrana en rejäl chans under den kommande vintern.
Andra försöket
Trotts att ismetspöna har varit på plats på isen från gryningen så har inte ett minsta pill kunnat antydas på vipporna. Samtidigt har jag landat ett flertal abborrar på balanspirken under samma tid. Solen står redan en bra bit över trätopparna och tankarna vandrar tillbaka till föregående pass där ett gäng gäddsnipor var det enda resultatet av en hel dags ansträngning. Den gången högg det visserligen inte ens på balanspirken. Jag hinner precis tänka att ismete nog ändå inte är något för abborrana när första fället plötsligt kommer. En liten stund senare kan jag beundra en vacker storabborre med olivgröna sidor, röda fenor och tydligt markerade ränder. I kontrast med den gnistrande vita snön ser abborren närmast ut som ett konstverk. Efter några snabba foton får abborren simma tillbaka till sitt rätta element innan spöet åter tacklas upp. Jag hinner knappt hänga tillbaka linan på vippan innan det drar i väg igen. Även detta mothugg sitter där det ska och abborrens karaktäriska knyckar känns i spöet. Det knycker och sliter rejält i grejerna. Plötsligt fäller ytterligare ett spö en bit bort.
Foto av: Niklas Larsson "En av flera fina abborrar från andra försöket"
Tio hektiska minuter senare kan jag summera till tre ståtliga abborrar. Efter detta lugnar det ner sig lite och det dröjer säkert en timme innan det pinglar till igen och ytterligare en abborre kan läggas till i dagens skörd. Fisket fortsätter i samma maner ända fram till eftermiddagen då passet avbryts för en sen lunch. Vid denna tidpunkt kunde jag summera till ett tiotal abborrar på ismetet med vikter upptill ett kg. Betydligt fler lurades visserligen på balanspirken men snittvikten på dessa var betydligt mindre än ismetet, grovt sagt så var den minsta på ismetet ungefär lika stora som den största på pimpelfisket.
Utrustning
Ovanstående pass har följts av många fler lyckade pass under den gångna vinter och så här i efterhand krävdes det förvånansvärt lite för att få abborrana intresserade av mina ismetesmörtar. Min grundtanke var Less is More, vilket ledde till att jag skalade ner mitt ismetetackel till ett minimum. Tafsen med trekrokar byttes ut mot en enkelkrok direkt knuten i huvudlinan, sänket byttes ut mot ett SSG-blyhagel (2 g!) som klämdes fast på linan ca 30 cm över kroken och lindimension sänktes till omkring 0.25 mm. Som nappindikator användes fortfarande den klassiska vippan, dock lätt ”pimpad” med en bjällra och en pingisboll istället för den ursprungliga plastbiten för att öka visualiteten. För att få så lågt motstånd som möjligt fästes linan till vippan genom en enkel ögleknut som sedan träs över vippan, så fort vippan böjer sig glider öglan utan motstånd av metallfjädern. Öglan bildas enkelt genom ett halvslag på linan och löser dessutom upp sig själv när linan spänns. Att göra knut på linan är dock alltid vanskligt och det kan vara ödestiget att gå ner för mycket i lindiameter i kombination med ögleknuten. Att tacklet verkligen fungerar tyder mängder med fångade abborrar på men även avsaknaden av avbrutna hugg och spottade betesfiskar.
Foto av: Niklas Larsson "Ismetestacklena skalades ner till ett minimum och abborrana kastade sig över mörtarna"
Att köra utan tafs kan ses som både vanskligt och dumdristigt och jag kan egentligen bara hålla med. Vid allt mitt spinfiske efter abborre använder jag mig alltid av tunna ståltafsar och detta utan någon märkbar påverkan i fångstresultat. Vid mete får jag dock lite oroskänsla att tafsen ska störa abborrana och få dem att spotta ut betesfisken. Om jag fiskar i vatten utan några direkta bonusfångster av gädda så brukar jag föredra att köra helt utan tafs. De flesta bonusgäddorna landas ändå då enkelkroken nästan har en magisk förmåga att sätta sig i mungipan på eventuella gäddor. I vatten med mycket gädda använder jag mig av däremot av en tunn stålvajer, till exempel Drennan Seven strand 10 lb. Det är vanligt att höra folk förespråka fluorocarbontafs i lite grövre diameter istället för stålvajer, ett alternativ jag anser är helt förkastligt då det dels blir styvare än en tunn stålvajer och dessutom kan gäddorna fortfarande lätt bita av dessa. Tacklena har som sagt hållits väldigt rena från krimskrams. Jag har testat en del med att spöka ut tacklena med propellrar och dylikt utan någon större framgång, däremot inbillar jag mig att en liten färgglad plastpärla ibland gör en avgörande skillnad mot det bättre hållet.
I spöväg använder jag mig av de mjukaste ismetspön jag kunnat hitta på marknaden, dessa är ändå på gränsen för styva och låter inte mindre till medelstora abborren komma till sin rätta. Ett bättre alternativ är att tillverka egna ismetesspön av ul-spön som kapas ner till dryga metern. Spöet ska inte kapas rakt av till önskad längd då det blir för styva. Istället ska det kappas så att den nedre delen av klingan tas bort och överdelen monteras direkt i handtaget. Jag har tidigare tillverkat sådana spön till bland annat vinterfiske efter regnbåge och de har precis rätt egenskaper för att få ut maximalt av abborren som ismetesfisk.
Foto av: Niklas Larsson "Mjukaste spöna på marknaden används i kombination med mindre baitrunners. Spöna lutas mot elklämmor och linan träs över vippan för minimalt motstånd"
Förutom ovanstående krävs självklart en isborr. En borrdiameter på 150mm bör räcka för vilken abborre som helst, själv kör jag oftast 200 mm vilket även ger marginal ifall en större gädda eller gös skulle få för sig att hugga någon av mörtarna.
Betesfisk
Betesfisk är av betydande del av ismetet. Abborren är sällan kräsen och det spelar oftast ingen större roll om det är mört, sarv eller en liten abborre som siter på kroken. Under övriga året brukar abborrarna inte tveka för stora betesfiskar och ibland gäller regeln desto större betesfisk desto större abborrar. Under vinter däremot har jag haft mer framgång med riktigt små betesfiskar. Detta kan bero på att abborrens metabolism minskar på vintern eller så har det bara varit rena tillfälligheter. Värt att tänka på är att även små betesfiskar oftast är större än stora balanspirkar, vilket antyder att även rikitgt små betesfiskar ska vara tillräckliga för att fälla monsterabborren. Men var inte rädd för att testa dig fram, ibland kan det krävas ett stort bete för att väcka intresset. Själv har jag hittills haft bäst framgång med betesfisk mellan 7 till 10 cm i längd. Betesfisk kan oftast köpas i sportfiskebutiker. Annars går det bra att fånga de själv via så kallade mörtstugor eller medhjälp av ett mormyskaspö och maggot.
Det finns två huvudsätt att kroka dina betesfiskar med ett enkelkrokstackel, antingen sätts kroken genom munnen eller i ryggen på betesfisken. Abborren slukar alltid betesfisken framifrån och med kroken i munnen går det att göra mothugg direkt. Tyvärr är risken överhängande att kroka djupt vid denna tackling vilket kan försvåra återutsättning. Abborren är ofta glupsk när den bestämt sig och en betesfisk försvinner snabbt långt ner i gapet. Genom att flytta kroken till ryggen så krokas istället merparten betydligt ytligare. Att kroka betesfisken i ryggen har under senare år övergått till min utgångspunkt vid det mesta abborrmete oavsett årstid. Missar jag många hugg (vilket är ovanligt) eller om jag har ovanligt stora betesfiskar så flyttar jag bara enkelkroken till munnen.
Oavsett krokning eller sort av betesfisk så gäller det att ha tillräckligt många betesfiskar med sig ut, under en intensiv huggsexa kan många betesfiskar gå åt på väldigt kort tid. Det finns inget tråkigare än att få avbryta en fiskedag för att betet tog slut. Vad som är tillräckligt många är svårt att säga, i vissa vatten räcker 10 betesfiskar en hel dag i andra vatten tar 10 betesfiskar slut på en timme. Själv brukar jag ha minst 20 stycken pigga betesfiskar med mig ut på isen.
Taktik och Plats
Ismetetet skiljer sig taktikmässigt avsevärt från pimpelfisket. En vanlig taktik vid pimpelfiske är helt enkelt att testa sig fram. Pimeplfiskaren söker snabbt av ett vattendrag genom att borra sig fram på strategiska platser. Några ryck i ett hål räcker ofta för att avgöra om det finns någon bitvillig fisk i närheten, om inget händer är det bara att borra sig vidare i raskt takt tills abborrana har lokaliserats. Detta fungerar tyvärr inte så bra med ismete. Antalet spön och tiden det tar att loda och rigga ismetspön medför att förflyttningstempot dras ner avsevärt på både gott och ont. Storabborrar behöver ofta tid på sig för att övertalas att hugga ett bete och den pimpelfiskare som för snabbt dömer ut ett hål går ofta miste om storabborrana. Med ismetespöna blir detta inget problem pågrund av att hållen automatisk får den tid som krävs. Däremot kan man inte söka av stora vattenmassor på samma sätt så det är ofta bättre att lägga en del tid på förberedelser och hitta en eller några få heta platser som ismetpasset koncentreras till. Personligen föredrar jag att endast använda mig av tre ismetespön för att öka mobiliteten och kunna avsöka flera heta områden under en dag. En annan fördel med relativt få spön är att man ofta upplever huggrusher de dagar abborrana är i stöten och med tre spön har jag större chans att hinna med huggen och därmed undvika djupa krokningar. Antalet ismetesspön är självklart en smaksak och är upp till dig att avgöra hur många du vill använda. Tänk dock på att det kan begränsas av lokala regler, vilket alltid bör ta hänsyns till.
Att förutsäga var storabborren håller till i ett vatten kan vara riktigt svårt, speciellt i vatten med få men riktigt stora abborrar. Abborren kan återfinnas på alla djup från 15 meter ända in till en meters djup. Generellt sätt står de djupare i början av vintern och söker sig in mot grundare vatten mot slutet av säsongen. Ett bra riktmärke är att leta efter dem på djup mellan 4 till 8 meter men detta varierar kraftigt från vatten till vatten samt yttre omständigheter. Abborrar gillar ofta platser där det händer mycket, stor djupförändringar, risvassar, bryggor och broar med mera. För att hitta nya platser kan djupkartor och sjökort vara till stor hjälp, men framförallt är det tiden i vattnet som räknas. Man får leta sig fram.
Foto av: Niklas Larsson "Udde med stort djup utanför, luktar storabborre lång väg. Förberdelser i hemmet kan göra stor skillnad"
Många bra platser är svåra att förutsäga att de håller abborre. Två tillsynes identiska platser i samma vatten kan skilja sig avsevärt, på den ena kan det koka av fisk medans den andra kan vara dödare än graven. Värt att minnas är att om man hittar en plats kan denna fortsätta leverera abborrar år efter år. Så det gäller att lägga bra platser på minnet. Några av mina bästa platser är mitt i ute i ingenstans där botten är platt som en dansbana och utan av mer eller mindre slump i det förflutna skulle jag aldrig hittat dessa platser. Ett bra sätt för att hitta djupet för dagen som gäller är att placera spöna på olika djup vertikalt efter en djupbrant. Om det börjar nappa på ett vist djup går det att flytta samtliga spön till samma djup. Ett bra tips för att hitta abborrana i ett vatten kan vara att köra det första passet med pimpelspöet för att lättare kunna söka av större vattenmassor och när abborrar eller tänkbara storabborrplatser är lokaliserade försöks storabborren nötas upp följande pass med hjälp av ismetet.
Vi har nämnt bottendjup som en viktig faktor men en annan faktor som kan vara lika viktig är fiskedjup över botten. Själv har jag haft mest framgång väldigt nära botten och ett lodsänke som hakas på kroken underlättar att exakt loda djupet. Är abborrana i jakttagen kan det däremot vara effektivare att fiska högre upp i vattenmassorna. Värt att tänka på är att en betesfisk som fiskas i frivattnet syns betydligt mer än en som fiskas nere i bottenslammet. Ett ekolod kan vara ett bra hjälpmedel och ge hintar om var eventuella abborrar håller på för djup eller för att lokalisera betesfisk. Bästa sättet är som tidigare nämnt annars att testa sig fram.
Foto av: Niklas Larsson "Ett lodsänke underlättar för att hitta bottendjupet när det endast sitter 2g på linan"
En annan stor skillnad mellan ismetet och pimpelfisket är snabbheten eller rättare sagt avsaknaden av snabbhet. Med pimpelspöet går det att få ett försiktigt hugg att övergå till en huggsexa förutsatt att man är riktigt snabb, anledningen till detta är att abborrana hetsar varandra om att ta pirken och att den lilla mumsbiten åter är på plats innan de övriga abborrana hunnit inse vart deras vän och pirken försvann. Detta är betydligt svårare att åstadkomma detta med ismetet då det tar det så pass lång tid att få ner betet igen efter ett hugg. Stimmet har vid denna tid antingen tappat intresset eller simmat vidare. Men om man köra flera spön inom ett relativt begränsat område är det möjligt att hålla kvar stimmet på detta sätt eller åtminstone hinna fånga flera stycken innan huggrushen avtar. Att hålla ihop spöna ger dessutom bättre översikt vilket minskar missade hugg och djupa krokningar.
Varför ismeta
Som framkommit i denna artikel går det alldeles utmärkt att rikta ismetet efter den randiga krigaren. Så frågan återstår varför är det inte fler som riktar ismetet efter abborre. Jag var tidigare inne på att den kanske inte finns något behov av ismeta abborre hos gemene man då pimeplfisket kan vara så pass effektivt. Själv älskar jag pimpelfisket efter storabborre med just balanspirk men saknar ofta de riktigt grova abborrana bland fångsterna. Att dra mängder med mellanstor abborre brukar inte vara något problem på balanspirken men de allra största saknas. Med ismetet känns det som man har betydligt större chans att komma i kontakt med de riktigt stora abborrana och detta är huvudanledningen till att jag började utforska möjligheterna med denna metod. Jag är ingen expert på ismetet efter abborre och har mycket mer att lära själv men jag är övertygad om att det skulle fångas betydligt fler stora abborrar om alla som pimplade efter abborre istället skulle ismeta. Men båda metoderna har självklart sina fördelar och nackdelar, nedan är en liten sammanställning över några fördelar med båda metoderna.
| Större snittvikt på abborren | Söker lättare och snabbare av ett vattendrag |
| Lättare att vänta ut storabborren | Slipper skaffa betesfisk och släpa på massa utrustning |
| Kan använda multipla spön | Betydligt snabbare att få ner betet mellan huggen igen. Kan därmed trigga igång ett stim. |
| Lättare att hålla upp modet under tröga dagar | Får fiskas i ”alla” vatten. |
Tänk på framtiden
När man ändå får chansen måste man passa på att leka lite moraltant. Vid ismete efter abborre har man väldigt goda chanser att komma i kontakt med sjöns verkliga storabborrar, låt gärna dessa fiskar få simma vidare!
Foto av: Niklas Larsson "Tänk på framtiden, C&R på de stora är en förutsättning för hållbart fiske"
Tyvärr är Catch and realese ovanligt blnad vinterns abborrfiskare. Om dessa abborrar släps åter så får de möjlighet att föra sina gener vidare samt kan även glädja någon annan sportfiskare i framtiden. Genom att plocka bort alla de största fiskarna (vilket ofta kan vara färre än man tror) i ett vatten går det att rubba balansen i ett bestånd, vilket kan leda till att det blir massor av små abborrar istället. Jag är ingen ”no kill”-fanatiker och tycker att det är självklart att man ska få ta med sig någon matfisk med sig hem ibland. Men ta gärna fisk av mellanstorlek och ta inte mer än vad du själv kan äta eller vad vattnet klarar av. Jag tycker det är förkastligt när man ser fiskare plocka upp alla abborrar de får oavsett storlek och antal och ännu värre när de sen lämnar de kvar på isen eller slänger de i skogen. En tråkig syn som ingen fiskare ska behövas mötas av. För er som redan släpper tillbaka fisk tänk på hur ni behandlar fisken. Fiskar är känsliga mot oöm behandling och tar lät stryk av kyla med mera. Försök att undvika ha fisken uppe på isen för länge och inse att alla förhållande inte lämpar sig för fiske. Själv fiskar jag numer aldrig om det är mer än tio minus för min och fiskens skull.
Skrivet av Niklas "Niklar" Larsson
Bifogade filer
Kommentera