Ursprungligen postat av TiSo
Visa inlägg
Jag är egentligen för dåligt påläst för att ha några mer hållbara teorier i detta ämne. Men en sak som slog mig var den mycket korta tid det tog för gäddfisket att kollapsa i de vatten jag fiskade i på 70-, 80- och 90-talet (jag fiskade i princip bara gädda på den tiden).
Det absolut bästa fisket jag hade i Stockholms skärgård var åren efter att handredskapsfisket släpptes fritt. Plötsligt öppnades ett otal jungfruliga vatten där det tidigare varit ett mycket lågt fisketryck. Samtidigt exploderade också antal sportfiskebåtar som susade över fjärdarna. Många stora lekvikar bankades sönder och samman, på helgerna kunde det ibland vara kö i vissa populära lekvikar. Och på vardagar fick inte fiskarna vila heller, för då kom alla professionella och semi-professionella fiskeguider som med 3-4-5 gäster ombord metodiskt brakade in i vik efter vik.
Under den perioden såg jag personligen vid ett flertal tillfällen hur mindre nogräknade fiskare fyllde plastbackar med gäddor, bl a i fladerna på utsidan av Utö i Stockholms skärgård. En annan ruskig upplevelse jag hade var när jag en solig vårdag fiskade i Furusund och såg ett 10-tal smällfeta gäddor i 8-10 kilosklassen ligga uppradade i en slänt.
Det fantastiska gäddfisket i Stockholms skärgård, från Furusund i norr till Trosa i söder, höll för min del i sig fram till ungefär 1991-92. Redan något år senare försvann plötsligt gäddorna från branter och djupgrynnor ute på fjärdarna och ytterligare något år senare var det i princip dött också i vikarna i de inre delarna av skärgården. Jag upplevde att allt detta hände på bara 2-3 år.
Jag minns fortfarande min och fiskekompisens förundran när ett antal av de ”säkra" grynnorna på Ingarö- och Gränöfjärden plötsligt var helt döda. Vi trodde det var temporärt, men trots ihärdiga försök samma år och åren efter förblev de helt fisktomma. Naturligtvis kan inte alla gäddorna plötsligt dött, de måste ju ha flyttat sig till andra ställen, men vi lyckades aldrig riktigt lokalisera dem.
I slutet av 80-talet började jag och kompisen fiska i ett område norr om Härnösand. Fisket bedrevs i huvudsak i en flera kvadratkilometer stor fjärd som är avsnörd av ett smalt sund. Fjärden innehåller både grundare vassvikar och stora öppna vattenytor med grundområden och grynnor omgivna av stora djup. Min gissning är att en stor del av gäddbeståndet i denna fjärd var stationärt. Under ett antal år hade vi ett gäddfiske där uppe som var helt sagolikt, både vad gäller vikt och antal. Också i de mer öppna fjärdarna utanför vår hemmafjärd hade vi extremt bra fiske.
Fisketrycket efter gädda i de områden vi fiskade i där uppe var och är i princip obefintligt, men i början av 90-talet såg vi plötsligt ett par skarvar på en av öarna i hemmafjärden. Efter ytterligare ett par år var hela denna ö fylld av en stor skarvkoloni. Det goda fisket höll dock i sig fram till -96 ungefär, dvs ett par år efter att vårt fiske i Stockholms skärgård kollapsade, sedan tvärdog fisket också där uppe. Och inte bara i hemmafjärden, utan också samtidigt i fjärdarna utanför. Och det är fortfarande lika dött idag i dessa områden.
Jag vet inte hur det såg ut för er andra skärgårdsfiskare under -80 och 90-talet, ni kanske har andra erfarenheter av hur försämringen skedde? Hur som helst så förelåg för min del några faktorer som sammanföll med det försämrade fisket, dels ett kraftigt ökat fisketryck i en stor del av Stockholms skärgård som tidigare varit stängd för sportfiske, dels en explosion av skarvkolonier. Men korrelation är ju inte nödvändigtvis samma sak som orsakssamband, särskilt som jag bara utgår från min erfarenhet. Det hände ju också andra saker som säkert påverkar, t ex ökad sälstam och ökat industrifiske ute på Östersjön.
Kanske det är så att det är ett flertal olika omständigheter som olyckligtvis sammanfallit under en relativ kort period som knäckt balansen i det känsliga innanhav vi kallar Östersjön?
Det absolut bästa fisket jag hade i Stockholms skärgård var åren efter att handredskapsfisket släpptes fritt. Plötsligt öppnades ett otal jungfruliga vatten där det tidigare varit ett mycket lågt fisketryck. Samtidigt exploderade också antal sportfiskebåtar som susade över fjärdarna. Många stora lekvikar bankades sönder och samman, på helgerna kunde det ibland vara kö i vissa populära lekvikar. Och på vardagar fick inte fiskarna vila heller, för då kom alla professionella och semi-professionella fiskeguider som med 3-4-5 gäster ombord metodiskt brakade in i vik efter vik.
Under den perioden såg jag personligen vid ett flertal tillfällen hur mindre nogräknade fiskare fyllde plastbackar med gäddor, bl a i fladerna på utsidan av Utö i Stockholms skärgård. En annan ruskig upplevelse jag hade var när jag en solig vårdag fiskade i Furusund och såg ett 10-tal smällfeta gäddor i 8-10 kilosklassen ligga uppradade i en slänt.
Det fantastiska gäddfisket i Stockholms skärgård, från Furusund i norr till Trosa i söder, höll för min del i sig fram till ungefär 1991-92. Redan något år senare försvann plötsligt gäddorna från branter och djupgrynnor ute på fjärdarna och ytterligare något år senare var det i princip dött också i vikarna i de inre delarna av skärgården. Jag upplevde att allt detta hände på bara 2-3 år.
Jag minns fortfarande min och fiskekompisens förundran när ett antal av de ”säkra" grynnorna på Ingarö- och Gränöfjärden plötsligt var helt döda. Vi trodde det var temporärt, men trots ihärdiga försök samma år och åren efter förblev de helt fisktomma. Naturligtvis kan inte alla gäddorna plötsligt dött, de måste ju ha flyttat sig till andra ställen, men vi lyckades aldrig riktigt lokalisera dem.
I slutet av 80-talet började jag och kompisen fiska i ett område norr om Härnösand. Fisket bedrevs i huvudsak i en flera kvadratkilometer stor fjärd som är avsnörd av ett smalt sund. Fjärden innehåller både grundare vassvikar och stora öppna vattenytor med grundområden och grynnor omgivna av stora djup. Min gissning är att en stor del av gäddbeståndet i denna fjärd var stationärt. Under ett antal år hade vi ett gäddfiske där uppe som var helt sagolikt, både vad gäller vikt och antal. Också i de mer öppna fjärdarna utanför vår hemmafjärd hade vi extremt bra fiske.
Fisketrycket efter gädda i de områden vi fiskade i där uppe var och är i princip obefintligt, men i början av 90-talet såg vi plötsligt ett par skarvar på en av öarna i hemmafjärden. Efter ytterligare ett par år var hela denna ö fylld av en stor skarvkoloni. Det goda fisket höll dock i sig fram till -96 ungefär, dvs ett par år efter att vårt fiske i Stockholms skärgård kollapsade, sedan tvärdog fisket också där uppe. Och inte bara i hemmafjärden, utan också samtidigt i fjärdarna utanför. Och det är fortfarande lika dött idag i dessa områden.
Jag vet inte hur det såg ut för er andra skärgårdsfiskare under -80 och 90-talet, ni kanske har andra erfarenheter av hur försämringen skedde? Hur som helst så förelåg för min del några faktorer som sammanföll med det försämrade fisket, dels ett kraftigt ökat fisketryck i en stor del av Stockholms skärgård som tidigare varit stängd för sportfiske, dels en explosion av skarvkolonier. Men korrelation är ju inte nödvändigtvis samma sak som orsakssamband, särskilt som jag bara utgår från min erfarenhet. Det hände ju också andra saker som säkert påverkar, t ex ökad sälstam och ökat industrifiske ute på Östersjön.
Kanske det är så att det är ett flertal olika omständigheter som olyckligtvis sammanfallit under en relativ kort period som knäckt balansen i det känsliga innanhav vi kallar Östersjön?
Kommentera