Mildvädret har dragit in över landet och på mindre än två veckor har det norduppländska vinterlandskapet, täckt utav ca 60 cm snö, förvandlats till barmark och dova jordfärger. Isarna ligger dock fortfarande som blanka lock på sjöarna. Rejält tjocka fortfarande, dessutom. I söndags var vi ut på en av alla dessa men med en känsla av tidig vår i luften.
Jag, Aleksander och hans kompis Johan hade bestämt tidig träff vid strandkanten. Vi kom alla från olika håll och hade samtliga ganska långt att åka. Aleksander fick dock påbörja den långa promenaden ut på egen hand för både Johan och jag blev sena. Som notorisk tidspassare ömmar det rejält att inte passa en tid. Framförallt när det också gäller något så viktigt som fiske. Först hade jag erbjudit min fru sovmorgon genom att släppa ut hennes hästar innan avfärd. De bråkade rejält och ville inte alls gå ut enkelt och raskt. En goda tio minuter tappades. Väl på väg körde jag fel också och ytterligare femton minuter var förlorade. Men jag kom fram till slut och när jag satte fötterna på isen såg jag Johan ett par hundra meter framför mig. Aleksander var redan på plats med motorborren i högsta hugg.
Med en blandning av förväntan och ”ligger-efter-stress” nådde jag baslägret med andan i halsen. Några snabba hälsningsfraser sedan ut med spön och borra fler hål.
Innan vi visste ordet av satt 21 spön ute, ett rejält område var täckt och den första koppen kaffe framför brasan smakade fantastiskt, som vanligt.
Johan
SMHI hade utlovat svag vind, strålande sol och upp till 5 plusgrader under dagen. Förutsättningarna för lyckat ismete var goda och känslan av att denna dag kunde bjuda på något stort var påtaglig. Men trots gynnsamma förhållanden och de annars ofta magiska första par timmarna så började det hela ganska trögt. Om man bortser från Aleksanders två snabba fäll där ena spottat men den andra blev krokad.
Aktiviteten kom igång så småningom. Jag krokade några mindre fiskar men främst var det Aleksander som fick springa på fäll till en början.
Snipavkrokning
Även Johan fick några gäddor men inget att skriva hem om.
Det var först en god stund efter lunch, precis när Johan var tvungen att packa ihop och påbörja hemfärd, som de något större fiskarna började att äta. Jag fick fäll på ett utav mina spön och när jag kom fram tömdes rullen på lina i rasande fart. Jag satte mothugget direkt och tunga dyningar svarade i andra änden. -Den här är bättre, tjoade jag över isen och de andra anslöt. Fisken bjöd på flera härliga rusningar då jag fick lätta på slirbromsen och köra ned spöt under iskanten för att inte skada linan. Till slut dök ett ganska stadigt huvud upp och dagens största gädda kunde landas.
98 cm och strax över 6 kilo.
Efter release och agnande med ny betesfisk återgick vi till lägret och kaffetermosen. Johan tackade för sig och jag och Aleksander fortsatte att stirra ut på våra vippor i solskenet. Väntetiden mellan fällen ökade ju längre eftermiddagen skred och det blev mycket kaffe och skitsnack. Men också några sporadiska gäddor förstås. En utav dessa gick från snipa till tappad, till snipa igen, till rejält stor och slutligen till hyfsad fisk och dagens näst största. Rullen, som blivit av med en hel del lina, stod still när jag kom fram till detta fäll men jag kände ett motstånd när jag försiktigt drog i linan med fingrarna. Jag satte mothugget, kände ett lätt sprattel och sedan inte mycket mer. Jag vevade snabbt in i tron att det bara var betesfisken som plogade sig fram genom vattnet och åstadkom lite motstånd. Men sedan kände jag en tillstymmelse till motstånd igen. Fisken var kvar men det var fortfarande bara att veva in. När sänket sedan närmade sig hålet skymtade jag något som såg ut som en riktigt jädra stor skalle där nere. Pulsen hann stiga men fisken kom upp alldeles för enkelt och visade sig ha lurat mitt öga lite.
Hyfsad skalle ändå, dock följt av slank kropp. 96 cm
En stund senare bröt vi läger, plockade ihop våra spön och påbörjade den både långa promenaden samt följande bilresan hem. Med facit i hand så hade vi även denna tur krokat 18 gäddor (märkligt nog samma antal på tre av årets fyra ispass hittills). Det var en rent underbart solig och behaglig dag på isen som skvallrade om att en tidig vår kanske står runt knuten? Spinnfiskaren i mig (som är långt större än ismetaren) hoppas för allt han är värd. Men isarna är ännu rejält tjocka, som sagt. Nästa helg blir det nog därför ytterligare ett besök på samma sjö, med samma ismeteprylar. Det ska bli kul, men samtidigt önskar jag innerligt att det helgen efter det är andra, betydligt längre spön som gäller. Samt konstgjorda beten. Som jag längtar…
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
Jag, Aleksander och hans kompis Johan hade bestämt tidig träff vid strandkanten. Vi kom alla från olika håll och hade samtliga ganska långt att åka. Aleksander fick dock påbörja den långa promenaden ut på egen hand för både Johan och jag blev sena. Som notorisk tidspassare ömmar det rejält att inte passa en tid. Framförallt när det också gäller något så viktigt som fiske. Först hade jag erbjudit min fru sovmorgon genom att släppa ut hennes hästar innan avfärd. De bråkade rejält och ville inte alls gå ut enkelt och raskt. En goda tio minuter tappades. Väl på väg körde jag fel också och ytterligare femton minuter var förlorade. Men jag kom fram till slut och när jag satte fötterna på isen såg jag Johan ett par hundra meter framför mig. Aleksander var redan på plats med motorborren i högsta hugg.
Med en blandning av förväntan och ”ligger-efter-stress” nådde jag baslägret med andan i halsen. Några snabba hälsningsfraser sedan ut med spön och borra fler hål.
Innan vi visste ordet av satt 21 spön ute, ett rejält område var täckt och den första koppen kaffe framför brasan smakade fantastiskt, som vanligt.
JohanSMHI hade utlovat svag vind, strålande sol och upp till 5 plusgrader under dagen. Förutsättningarna för lyckat ismete var goda och känslan av att denna dag kunde bjuda på något stort var påtaglig. Men trots gynnsamma förhållanden och de annars ofta magiska första par timmarna så började det hela ganska trögt. Om man bortser från Aleksanders två snabba fäll där ena spottat men den andra blev krokad.
Aktiviteten kom igång så småningom. Jag krokade några mindre fiskar men främst var det Aleksander som fick springa på fäll till en början.
SnipavkrokningÄven Johan fick några gäddor men inget att skriva hem om.
Det var först en god stund efter lunch, precis när Johan var tvungen att packa ihop och påbörja hemfärd, som de något större fiskarna började att äta. Jag fick fäll på ett utav mina spön och när jag kom fram tömdes rullen på lina i rasande fart. Jag satte mothugget direkt och tunga dyningar svarade i andra änden. -Den här är bättre, tjoade jag över isen och de andra anslöt. Fisken bjöd på flera härliga rusningar då jag fick lätta på slirbromsen och köra ned spöt under iskanten för att inte skada linan. Till slut dök ett ganska stadigt huvud upp och dagens största gädda kunde landas.
98 cm och strax över 6 kilo.Efter release och agnande med ny betesfisk återgick vi till lägret och kaffetermosen. Johan tackade för sig och jag och Aleksander fortsatte att stirra ut på våra vippor i solskenet. Väntetiden mellan fällen ökade ju längre eftermiddagen skred och det blev mycket kaffe och skitsnack. Men också några sporadiska gäddor förstås. En utav dessa gick från snipa till tappad, till snipa igen, till rejält stor och slutligen till hyfsad fisk och dagens näst största. Rullen, som blivit av med en hel del lina, stod still när jag kom fram till detta fäll men jag kände ett motstånd när jag försiktigt drog i linan med fingrarna. Jag satte mothugget, kände ett lätt sprattel och sedan inte mycket mer. Jag vevade snabbt in i tron att det bara var betesfisken som plogade sig fram genom vattnet och åstadkom lite motstånd. Men sedan kände jag en tillstymmelse till motstånd igen. Fisken var kvar men det var fortfarande bara att veva in. När sänket sedan närmade sig hålet skymtade jag något som såg ut som en riktigt jädra stor skalle där nere. Pulsen hann stiga men fisken kom upp alldeles för enkelt och visade sig ha lurat mitt öga lite.
Hyfsad skalle ändå, dock följt av slank kropp. 96 cmEn stund senare bröt vi läger, plockade ihop våra spön och påbörjade den både långa promenaden samt följande bilresan hem. Med facit i hand så hade vi även denna tur krokat 18 gäddor (märkligt nog samma antal på tre av årets fyra ispass hittills). Det var en rent underbart solig och behaglig dag på isen som skvallrade om att en tidig vår kanske står runt knuten? Spinnfiskaren i mig (som är långt större än ismetaren) hoppas för allt han är värd. Men isarna är ännu rejält tjocka, som sagt. Nästa helg blir det nog därför ytterligare ett besök på samma sjö, med samma ismeteprylar. Det ska bli kul, men samtidigt önskar jag innerligt att det helgen efter det är andra, betydligt längre spön som gäller. Samt konstgjorda beten. Som jag längtar…
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
