Ännu en fin sommardag. Jag är konstant i fiskartankar och inventerar mina spön och drag/fluglådor. Det pirrar i ryggslutet! Nedräkningen till fjällsemstern tickar bara alltför långsamt.
R mixtrar med flygbåten. Han har skaffat en "flygande gummibåt" med deltavinge och kan stolt uppvisa sitt nytagna flygcertifikat. Efter ett visst mått av tvekan (läs hysteri, gråt och ulkande) hostade jag upp mej och åkte på en premiärtur med flygläraren. Vanligtvis är 156cm ovan jordytan ganska exakt vad jag tål utan att få svindel, men jag insåg potentialen att få komma sej till avlägsna fjällsjöar dit stuggrannen Patrik bara drömmer om att nå. (Läs STOR schism/tävling) mellan mej och honom. I jakten på storrödingen måste man faktiskt spotta upp sej och våga!! Överlevde med viss maginal skräckflygningen och får faktiskt medge att det var en häftig och hisnande känsla (det lilla jag såg mellan ögonfransarna) att lyfta och färdas upp i det blå. Min vana trogen hade jag kalkylerat med alla tänkbara katastrofer som kunde hända tex punktering...såg oss pruttande och snurrande iväg vid horisonten mot de sälla jaktmarkerna. Ett annat mardrömsscenario var att få en fiskmås i propellern och höra mishmashandet av näbbar vingar och klor. En pedagogisk kurskamrat på flygutbildningen berättade stolt om hur han knutit flytoverallen kring midjan, spänt fast säkerhetsbältet för att sedan välta och slå runt med båten i vattnet med knappt klarad livhank som följd...
Det är just sånt som en liten flygrädd sjuksköterska behöver höra på vägen.
Nåväl vi ser båda fram emot semestern och att få flyga uppför Laisan mot dess övre flöden och kanske även sjöarna Gavas o co blir ett äventyr. Synd bara att R INTE är fiskeintresserad...men tur iaf att han kan tänka sej att göra mej sällskap ibland på fisketurerna samt att han gärna vill transportera mej i sitt flygfä.