systergunnelsNalta eljestÄnnu en fin sommardag. Jag är konstant i fiskartankar och inventerar mina spön och drag/fluglådor. Det pirrar i ryggslutet! Nedräkningen till fjällsemstern tickar bara alltför långsamt.
R mixtrar med flygbåten. Han har skaffat en "flygande gummibåt" med deltavinge och kan stolt uppvisa sitt nytagna flygcertifikat. Efter ett visst mått av tvekan (läs hysteri, gråt och ulkande) hostade jag upp mej och åkte på en premiärtur med flygläraren. Vanligtvis är 156cm ovan jordytan ganska exakt vad jag tål utan att få svindel, men jag insåg potentialen att få komma sej till avlägsna fjällsjöar dit stuggrannen Patrik bara drömmer om att nå. (Läs STOR schism/tävling) mellan mej och honom. I jakten på storrödingen måste man faktiskt spotta upp sej och våga!! Överlevde med viss maginal skräckflygningen och får faktiskt medge att det var en häftig och hisnande känsla (det lilla jag såg mellan ögonfransarna) att lyfta och färdas upp i det blå. Min vana trogen hade jag kalkylerat med alla tänkbara katastrofer som kunde hända tex punktering...såg oss pruttande och snurrande iväg vid horisonten mot de sälla jaktmarkerna. Ett annat mardrömsscenario var att få en fiskmås i propellern och höra mishmashandet av näbbar vingar och klor. En pedagogisk kurskamrat på flygutbildningen berättade stolt om hur han knutit flytoverallen kring midjan, spänt fast säkerhetsbältet för att sedan välta och slå runt med båten i vattnet med knappt klarad livhank som följd...
Det är just sånt som en liten flygrädd sjuksköterska behöver höra på vägen.
Nåväl vi ser båda fram emot semestern och att få flyga uppför Laisan mot dess övre flöden och kanske även sjöarna Gavas o co blir ett äventyr. Jag lovar att lägga in en bild från ovan.
2008-07-08 @ 09:55:05 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks (0)



--------------------------------------------------------------------------------

En sann glädjedödarrubrik eller hur? Hursom helst är första etappen av semestern avklarad. Av de ursprungliga planerna blev intet. Jag som hade för avsikt att stanna och fiska i Gauto ensam åtminstone en av dessa två veckor, men ett ihärdigt regnande med ett sjukt högt vattenstånd som följd - omöjliggjorde mitt efterlängtade försommarfiske, och jag har istället varit på hemmaplan i Sörfors. En del hemmapyssel, utrensning av garderober under regniga dagar samt ett par bra böcker har drygat ut soldagarna. Tyvärr så är huden inte vad den en gång varit och därav stryker man längs väggarna iförd solhatt insmord med hög solskyddsfaktor. Tänker med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Vändstekte sej sommaren igenom. Pepparkaksbrun var idealfärgen man strävade efter att uppnå. Inte en tanke på farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer. Man stornjöt av att känna solens strålar ända in i benstommen....Det var tider det. Nu går man omkring som en tickande melanombomb iförd burka. Mina forna persikokinder är numera chict pigmentcamouflagefärgade och persikofjunen har genomgått en transformation och är mer kiwisträva.
Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sej på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet....hmm
Det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling.
Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på "hemmet" få hakan "justerad" från strån minst 1gg/v.

Grannarna är troligen positiva till mitt nya sommarmode och noterar nöjt en ordentligt påklädd "bakdel i motljus" när man rensar i rabatterna. Stringbikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag nostalgiskt längtar efter en "Miss Mary of Sweden-korsett"... ni mins den undergörande gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri?

Min försommarbantningskur, kom av sej och Ballerinakexen trillar så förföriskt försmädligt nedför strupen och lägger sej i mjuka volanger runt midjan. Ibland brukar jag fundera hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hair day" Tanken är onekligen frestande.
Tyvärr får man acceptera att bli granskad under lupp men trösta sej med att även han blir äldre och alltmer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Nån dag skulle det vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.
En annan dag ska jag berätta om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess - ha det gott.