Inskickat av: GoneFishinG
"Fisken är mitt byte
Sommaren i all ära, glass bad och värme är väl något de flesta gillar. Men när den väl är till ända, drar jag en lättnadens suck och packar min väska. Äntligen är den här, tiden jag väntat på under de varma kvava sommarmånaderna. Tiden då fisken återigen nappar.
Sage-spöet, lådorna med flugor, vadardräkten, rullarna och håven. Allt detta lägger jag fram kvällen innan. Jag packar väskan, ångrar mig och packar om den igen. Tar bort, lägger till, byter ut. Det är viktigt att få med sig allt så att man inte står där sen och retar sig på att man glömde favoritflugan eller håven hemma. Trots att allt är förberett sover jag dåligt. Det är egentligen inte ens lönt att jag försöker eftersom spänningen ilar genom hela min kropp.
När gryningen till slut kommer, packar jag det sista och matsäcken. Därefter beger jag mig ut på äventyret som är det bästa jag vet, nämligen fisketuren. Vädret verkar lovande, inte för varmt och inte för kallt. Det blåser inte så mycket så tidigt på dagen, men det kan ju alltid ändras. Medan jag tar mig till fiskestället, den välbekanta platsen, passar jag på att njuta av naturen. Bladen på träden lyser mot mig i rött och orange och det luktar av höst.
Väl framme är det viktigt att känslan stämmer när man väljer plats, och jag lyssnar noga efter liv och rörelse runt omkring mig. Sällskap kan vara kul, men jag föredrar att fiska själv. Då är det bara jag och fiskandet som gäller, ingenting annat. Jag gillar att prova nya ställen att fiska på, men just idag väljer jag en av mina gamla favoritplatser. Det är en plats som är någorlunda dold för mänskligheten, en plats som ger mig det lugn jag eftersträvat i den hektiska vardagen. En plats som tar en tillbaka till den ultimata kampen, mellan djur och människa. Jag är jägaren, och fisken är mitt byte.
När val av plats väl är avklarat är det dags att förbereda för att kasta ut. Spöet ska sättas ihop, rullen ska ordnas och tafsen bör ses över så att den är som den ska vara. Därefter är det dags att välja fluga. Alternativen är oändliga och ibland kan det ta tid att bestämma sig. Slutligen blir det en svart Montana som får bli dagens första fluga.
Jag knyter på den och den välbekanta knuten jag knutit så många gånger förr, tillsammans med känslan av flugan i handen framkallar en våg av spänning i mig och jag ä redo att kasta ut. I någon minut försöker jag stå still och läsa på vattnet, försöker tänka som fisken. Jag väljer en punkt och tar sikte.
Glädjen av att lyckas perfekt med ett kast är obeskrivlig. Ännu bättre om det skulle hugga direkt. Den här gången blir det dock inte så, utan jag får hålla på länge utan att något händer. Tiden går och det enda jag får vara med om under förmiddagen är en del vakar. Inget hugg, även om jag skymtat en del fina regnbågar i vattnet. Ryktet går om att det ska finnas några riktigt fina regnbågar på sju till åtta kg simmandes i området så jag fiskar tappert vidare. Jag har blivit så biten att kölden och vinden som tilltagit en del inte berör mig det minsta. Jag märker den praktiskt taget inte.
Spänningen och förväntan stiger när jag äntligen känner ett ryck i linan. Mina instinkter säger åt mig att få upp fisken på land så fort som möjligt. Som tur är vinner förnuftet och jag drillar in fisken mot land, långsamt långsamt. Adrenalinet pumpar, dels över glädjen över att jag äntligen fått napp, men även på grund av nervositeten över om linan kommer att hålla. Jag kan nästan höra hur hårt mitt eget hjärta slår.
Det känns som en fin en, och jag får kämpa länge, länge innan den ligger i håven. Jag bedömmer lite snabbt att det är en regnbåge på ca tre kg. Tillfredställelsen är stor och tröttheten och kylan i fingrarna ärsom bortblåst. Under tiden som jag kämpat med fisken har det börjat skymma. Tiden går sannerligen fort när man har roligt, eller man kanske snarare kan säga att tiden går fort när man är som uppslukad av någonting. Inte förrän då inser jag att jag helt glömt bort min matsäck, men eftersom det inte känns lönt att fortsätta fiska efter att det väl blivit mörkt packar jag långsamt ihop mina saker och beger mig hemåt.
På hemvägen är jag trött och frusen, men när jag tänker på fisken som ligger i kylväskan blir jag genast gladare. Jag fick vänta länge på den, men det var den värd. Jag hade vunnit kampen till slut, trots att det inte var den stora bjässe jag hade hoppats på att fånga. Men det bästa av allt är, att det är en ny dag imorgon. Det innebär en ny fiskedag, ny spänning, och kanske även en ny kamp. Jag är jägaren, och fisken är mitt byte, och kanske lyckas man fånga fisken på åtta kg imorgon istället. Om inget annat, så lever spänningen vidare och det mina vänner, är vad det roligaste höstfisket, enligt mig, går ut på."
"Fisken är mitt byte
Sommaren i all ära, glass bad och värme är väl något de flesta gillar. Men när den väl är till ända, drar jag en lättnadens suck och packar min väska. Äntligen är den här, tiden jag väntat på under de varma kvava sommarmånaderna. Tiden då fisken återigen nappar.
Sage-spöet, lådorna med flugor, vadardräkten, rullarna och håven. Allt detta lägger jag fram kvällen innan. Jag packar väskan, ångrar mig och packar om den igen. Tar bort, lägger till, byter ut. Det är viktigt att få med sig allt så att man inte står där sen och retar sig på att man glömde favoritflugan eller håven hemma. Trots att allt är förberett sover jag dåligt. Det är egentligen inte ens lönt att jag försöker eftersom spänningen ilar genom hela min kropp.
När gryningen till slut kommer, packar jag det sista och matsäcken. Därefter beger jag mig ut på äventyret som är det bästa jag vet, nämligen fisketuren. Vädret verkar lovande, inte för varmt och inte för kallt. Det blåser inte så mycket så tidigt på dagen, men det kan ju alltid ändras. Medan jag tar mig till fiskestället, den välbekanta platsen, passar jag på att njuta av naturen. Bladen på träden lyser mot mig i rött och orange och det luktar av höst.
Väl framme är det viktigt att känslan stämmer när man väljer plats, och jag lyssnar noga efter liv och rörelse runt omkring mig. Sällskap kan vara kul, men jag föredrar att fiska själv. Då är det bara jag och fiskandet som gäller, ingenting annat. Jag gillar att prova nya ställen att fiska på, men just idag väljer jag en av mina gamla favoritplatser. Det är en plats som är någorlunda dold för mänskligheten, en plats som ger mig det lugn jag eftersträvat i den hektiska vardagen. En plats som tar en tillbaka till den ultimata kampen, mellan djur och människa. Jag är jägaren, och fisken är mitt byte.
När val av plats väl är avklarat är det dags att förbereda för att kasta ut. Spöet ska sättas ihop, rullen ska ordnas och tafsen bör ses över så att den är som den ska vara. Därefter är det dags att välja fluga. Alternativen är oändliga och ibland kan det ta tid att bestämma sig. Slutligen blir det en svart Montana som får bli dagens första fluga.
Jag knyter på den och den välbekanta knuten jag knutit så många gånger förr, tillsammans med känslan av flugan i handen framkallar en våg av spänning i mig och jag ä redo att kasta ut. I någon minut försöker jag stå still och läsa på vattnet, försöker tänka som fisken. Jag väljer en punkt och tar sikte.
Glädjen av att lyckas perfekt med ett kast är obeskrivlig. Ännu bättre om det skulle hugga direkt. Den här gången blir det dock inte så, utan jag får hålla på länge utan att något händer. Tiden går och det enda jag får vara med om under förmiddagen är en del vakar. Inget hugg, även om jag skymtat en del fina regnbågar i vattnet. Ryktet går om att det ska finnas några riktigt fina regnbågar på sju till åtta kg simmandes i området så jag fiskar tappert vidare. Jag har blivit så biten att kölden och vinden som tilltagit en del inte berör mig det minsta. Jag märker den praktiskt taget inte.
Spänningen och förväntan stiger när jag äntligen känner ett ryck i linan. Mina instinkter säger åt mig att få upp fisken på land så fort som möjligt. Som tur är vinner förnuftet och jag drillar in fisken mot land, långsamt långsamt. Adrenalinet pumpar, dels över glädjen över att jag äntligen fått napp, men även på grund av nervositeten över om linan kommer att hålla. Jag kan nästan höra hur hårt mitt eget hjärta slår.
Det känns som en fin en, och jag får kämpa länge, länge innan den ligger i håven. Jag bedömmer lite snabbt att det är en regnbåge på ca tre kg. Tillfredställelsen är stor och tröttheten och kylan i fingrarna ärsom bortblåst. Under tiden som jag kämpat med fisken har det börjat skymma. Tiden går sannerligen fort när man har roligt, eller man kanske snarare kan säga att tiden går fort när man är som uppslukad av någonting. Inte förrän då inser jag att jag helt glömt bort min matsäck, men eftersom det inte känns lönt att fortsätta fiska efter att det väl blivit mörkt packar jag långsamt ihop mina saker och beger mig hemåt.
På hemvägen är jag trött och frusen, men när jag tänker på fisken som ligger i kylväskan blir jag genast gladare. Jag fick vänta länge på den, men det var den värd. Jag hade vunnit kampen till slut, trots att det inte var den stora bjässe jag hade hoppats på att fånga. Men det bästa av allt är, att det är en ny dag imorgon. Det innebär en ny fiskedag, ny spänning, och kanske även en ny kamp. Jag är jägaren, och fisken är mitt byte, och kanske lyckas man fånga fisken på åtta kg imorgon istället. Om inget annat, så lever spänningen vidare och det mina vänner, är vad det roligaste höstfisket, enligt mig, går ut på."
