I fdag fanns inte riktigt tiden för en hel dags fiske till förfogande. Det kändes inte riktigt värt det att åka 8 mil för några timmars fiske efter sik ute på kusten. I stället blev det ett idiotpass, men vissa saker måste man testa för att veta. Tidigt i morse styrdes röda faran till en av Kalmarsunds kuståar, med i packningen fanns ett matchspö, min nya fina blåa håv och bredvid mig i bilen satt Tobias.
Vi irrade runt ett tag på byvägar, grusvägar och en och annan ko stig, men snart var vi framme vid ån. Med ivriga steg begav vi oss mot den tänkta fiskeplatsen. Självklart valde vi den längsta möjliga vägen. Fan! Men, men, det var precis vad jag behövde, lite motion. Väl vid ån kunde vi konstatera att vattentemperaturen knappast kunde vara lägre, inte ett enda vak i sikte och allt var lugnt som på ett kyskhetsläger för nunnor.
Vi bestämde oss för att prova fisket i en djuphåla där det rent teoretiskt borde kunna stå en och annan id om det stigit fisk under de senaste varma dagarna. Spöna tacklades, ja mitt i alla fall och jag körde igång med att drifta av en lovande strömkant. Det gav nada! Efter ett antal drifter sänktes djupet så att betet studsade runt på bottnen i en lugnare djuphåla och jag sate mig och tog en cigg. Tobias brottades med en burk med blyhagel, men han gav sig efter en stund och hittade min förpackning med blyhagel från Preston och den lyckades även en student att öppna. Nu var även Tobias igång med fisket.
Vi nötte ett par timmar i djuphålan samtidigt som vi höll koll efter vakande fisk. Fortfarande samma visa. På idfronten intet nytt! Jag drog slutsatsen att det nog dröjer ett par veckor till innan några fiskar stiger så allt packades ihop och nu tog vi rätt väg till bilen. Skönt!
Hemma i Nybro sprang jag på Luis som satt och vädrade ett par gamla klenodspön i ett hål i Linneasjön. Fårvånansvärt nog var det en hel del aktivitet i ytan, några bubblor och innan jag kom hade en braxen fått syna land. Efter en pratstund i det varma vädret packade Luis ihop och begav sig hemåt. Det kändes ju inte som nån mening för mig att stå kvar och prata med ett buskage så jag åkte hem jag med.
Läs om Luis “isiga” karpfiske på hans blogg!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Vi irrade runt ett tag på byvägar, grusvägar och en och annan ko stig, men snart var vi framme vid ån. Med ivriga steg begav vi oss mot den tänkta fiskeplatsen. Självklart valde vi den längsta möjliga vägen. Fan! Men, men, det var precis vad jag behövde, lite motion. Väl vid ån kunde vi konstatera att vattentemperaturen knappast kunde vara lägre, inte ett enda vak i sikte och allt var lugnt som på ett kyskhetsläger för nunnor.
Vi bestämde oss för att prova fisket i en djuphåla där det rent teoretiskt borde kunna stå en och annan id om det stigit fisk under de senaste varma dagarna. Spöna tacklades, ja mitt i alla fall och jag körde igång med att drifta av en lovande strömkant. Det gav nada! Efter ett antal drifter sänktes djupet så att betet studsade runt på bottnen i en lugnare djuphåla och jag sate mig och tog en cigg. Tobias brottades med en burk med blyhagel, men han gav sig efter en stund och hittade min förpackning med blyhagel från Preston och den lyckades även en student att öppna. Nu var även Tobias igång med fisket.
Vi nötte ett par timmar i djuphålan samtidigt som vi höll koll efter vakande fisk. Fortfarande samma visa. På idfronten intet nytt! Jag drog slutsatsen att det nog dröjer ett par veckor till innan några fiskar stiger så allt packades ihop och nu tog vi rätt väg till bilen. Skönt!
Hemma i Nybro sprang jag på Luis som satt och vädrade ett par gamla klenodspön i ett hål i Linneasjön. Fårvånansvärt nog var det en hel del aktivitet i ytan, några bubblor och innan jag kom hade en braxen fått syna land. Efter en pratstund i det varma vädret packade Luis ihop och begav sig hemåt. Det kändes ju inte som nån mening för mig att stå kvar och prata med ett buskage så jag åkte hem jag med.
Läs om Luis “isiga” karpfiske på hans blogg!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
