Äntligen en ljummen eftermiddag med måttlig vind. Visserligen drog den ifrån norr men himlen var klar och allt tydde på en spegelblank vattenyta framåt kvällningen. Jag anade att efter den senaste tidens ruskväder fanns ett uppdämt behov av kläckning bland de sjölevande insekterna och det skulle leda till en ökad aktivitet bland småfisken och locka in dem över abborrgrunden. Samlades bytesfisken på ett fåtal väldefinierade ställen, följde naturligtvis predatorerna efter dit. Ett sånt tillfälle skulle jag inte försitta. Även jag ämnade delta i det stundande kvällsnöjet.
Grannkatten Oscar morsade på mig när jag knallade förbi och jag utlovade på stående fot att lägga en abborre på berget vid laduknuten som brukligt var. Oscar satte sig att vänta och jag vandrade vidare förbi åkrar med doftande halvtorrt hö och kom så in i en hage med hästar och ungkvigor. Vanligen brukade kvigorna följa efter ner till sjön men den här gången var det hästarna som eskorterade mig genom en friskt grön hagmark med blommande brudbröd och nattviol mellan bergknölarna.
När jag stod vid båten förstod jag varför kvigorna inte hade tordas visa sig. Har man i oförstånd skitit i någon annans ärevördiga gamla träeka, ska man låta skammens tunga rodnad dölja ens fula anlete och de djupaste skuggorna omsluta ens usla lekamen till dess dyngan avlägsnats ur båt och båtbrukarens sinne! Så mycket förstod kossorna i alla fall!
Nåväl ekan städades ur och östes torr samt blev med nödig utrustning försedd. Jag sköt ut och vände fören mot sjöns motsatta sida 400 m bort. Efter båten lät jag en reflekterande Rippli’n Red Fin i silvergrått få jobba medan jag själv tog hand om årorna. Wobblern hade endast en trekrok placerad längst bak men den var å andra sidan sylvass samt hade försetts med en bit fluoorange lysslang. Nästan över på andra sidan sjön kom första hugget. En halvkilos abborre följde med fram till båten men viftade en hälsning och försvann. Mitt dragroddspö bestod av Ambassadeur 5000, 0.25 SpiderWire Stealth och ett 9’ ABU Boron för beten upp till 40g. Kombinationen verkade vara för oelastisk till mindre abborrar åtminstone om slirbromsen var normalt ställd men till Gisslarens gäddor har den alltid varit suverän.
Snart var jag framme vid första grundet. Från omgivande dybottnar med 4-5m djup stiger en topp upp mot 1,5 m där enstaka storstenar ligger strödda längs sidorna. Här brukar det gå att hitta riktigt grov abborre och finfin sommargädda längs berget. På just denna plats har jag haft ett oförglömligt gäddhugg. Den gången fick min gamla och nu sedan år pensionerade Ambassadeur 5000 jobba sig svettig utan att lyckas få behålla en enda meter av de få den om och om med stor möda hade kämpat in. Till slut stack gäddan utåt sjön och har inte hörts av sen dess.
Första betet ut blev en silverglittrig ”Pride”-spinnare med orange sked. Bild finns i Fotoalbumet. Redan när jag provade gången i vattnet smackade en liten hektosabborre på. Så fortsatte det i nästan varje kast. Ibland en större, ibland en mindre men ingen ”matnyttig” ville vara med. Jag tyckte heller inte att jag hade den rätta kontakten med grundstenarna, så jag flyttade båten några längder och ankrade om. Nu hamnade jag mitt i händelsernas centrum.
Spinnare med skeden roterande bakom själva kroppen har ofta en tendens att hänga upp kroken i tafsen under utkast och när de sjunker fritt. Så är det också med ”Pride” - egentligen heter den väl Stripe i ursprungligt skick - men den trasselrisken kan minimeras om man bromsar linan lite innan nedslaget och precis när betet nått vattnet drar åt sig spinnaren en kort bit samtidigt som man vevar in löslinan. Detta medför att spinnarkroppen inte tvärdyker mot botten utan mera glider snett nedåt med spinnande sked och kroken på släptåg. Har man gömt beväpningen i en spretig dunvippa med styvt hackel eller en riktigt yvig rävhårsbuske minskar också upphängningsrisken, samtidigt som abborrarnas hugglust lättare utlöses av den fladdrande kroktofsen.
När jag äntligen hittat rätt position och kunde dra spinnaren på bästa vis över bottenskravlet kom huggen tätt. Dessutom väckte den stenskrapande spinnaren de större abborrarna och snart hade jag nästa halvkilosbit med fram till båten. Dessvärre slog slog även den sig lös. Nu använde jag den lilla Mörrumrullen med löst ställd slirbroms, 0.13 PowerProlina och det mjuka Fenwick-spöet men det hjälpte inte för att dämpa ut fiskens knyckar. Det kom flera storabborrar och hälsade på men ingen vågade lämna vattnet för att ta mig i hand. Även en liten gädda kände sig frestad av glittret och glamouren hos ”Pride” men hon hakades av med hjälp av en behändig spetstång och fick med sig en uppmaning om att hämta mamma.
När skuggan från strandskogen började nå ut över båten flyttade jag till nästa grund mitt ute i sjön. Det utgöres av två bergsplatåer med en topp i vattenytan och en hel del vattenväxtlighet och stenar i skrevorna. Jag ankrade upp vid nordsidan alldeles intill kanten av den långsamt stigande lägre berghällen. Detta är ett mycket produktivt ställe men här är bottennappsrisken större. Jag bytte därför till en ”Pride” med enkelkrok som försetts med en stump självlysande slang av den smaskiga nyansen hallonsorbet. Det visade sig vara ett lyckat drag. I stort sett varje kast kunde jag kroka av en liten abborre.
Jag hade inte förväntat mig att möta de största borrarna här men så blev det. En riktig bamsing fick slirbromsen att jobba en stund. När jag trodde fisken var färdig att lyftas ombord lurade den mig. Nästa stora gjorde på samma vis, likaså en bättre gädda men hon tog sig lös i en imponerande kaskad strax efter hon låtit ryggen få klyva vattenytan en bit och tagit tillfället i akt att snegla på mig. Tydligen ingjöt den synen inget förtroende hos henne.
Jag började misströsta och förbannade min allmänna lathet, vilken medfört att jag inte hade tagit med håven till sjön. De flesta av de större abborrarna skulle lätt ha fångats med den innan de hunnit ruska sig loss. Småabborrarna höll mig fortfarande sällskap och hade inget emot att se mig i glasögonen bara de fick komma tillbaka i Gisslaren igen efteråt. En hade dock förgapat sig så svårt över den läckert lockande lysslangen att den fick bli Oscars fisk. Men fortfarande hade jag ingen åt mig själv. Mängder av småabborrar hade jag ratat och några stora hade mig retat men jag ville ha en till mat innan jag gav upp.
En enda matabborre, skulle det vara så omöjligt att få en sån!? Svaret på den frågan var att visst inte men den skulle också ha sin fulla livstid! När den löpt ut satt en trehektos där på spinnarkroken och den fisken följde mig ända hem genom en stilla sommarnatt med söta dofter av nattviol och torkande hö.
Grannkatten Oscar morsade på mig när jag knallade förbi och jag utlovade på stående fot att lägga en abborre på berget vid laduknuten som brukligt var. Oscar satte sig att vänta och jag vandrade vidare förbi åkrar med doftande halvtorrt hö och kom så in i en hage med hästar och ungkvigor. Vanligen brukade kvigorna följa efter ner till sjön men den här gången var det hästarna som eskorterade mig genom en friskt grön hagmark med blommande brudbröd och nattviol mellan bergknölarna.
När jag stod vid båten förstod jag varför kvigorna inte hade tordas visa sig. Har man i oförstånd skitit i någon annans ärevördiga gamla träeka, ska man låta skammens tunga rodnad dölja ens fula anlete och de djupaste skuggorna omsluta ens usla lekamen till dess dyngan avlägsnats ur båt och båtbrukarens sinne! Så mycket förstod kossorna i alla fall!
Nåväl ekan städades ur och östes torr samt blev med nödig utrustning försedd. Jag sköt ut och vände fören mot sjöns motsatta sida 400 m bort. Efter båten lät jag en reflekterande Rippli’n Red Fin i silvergrått få jobba medan jag själv tog hand om årorna. Wobblern hade endast en trekrok placerad längst bak men den var å andra sidan sylvass samt hade försetts med en bit fluoorange lysslang. Nästan över på andra sidan sjön kom första hugget. En halvkilos abborre följde med fram till båten men viftade en hälsning och försvann. Mitt dragroddspö bestod av Ambassadeur 5000, 0.25 SpiderWire Stealth och ett 9’ ABU Boron för beten upp till 40g. Kombinationen verkade vara för oelastisk till mindre abborrar åtminstone om slirbromsen var normalt ställd men till Gisslarens gäddor har den alltid varit suverän.
Snart var jag framme vid första grundet. Från omgivande dybottnar med 4-5m djup stiger en topp upp mot 1,5 m där enstaka storstenar ligger strödda längs sidorna. Här brukar det gå att hitta riktigt grov abborre och finfin sommargädda längs berget. På just denna plats har jag haft ett oförglömligt gäddhugg. Den gången fick min gamla och nu sedan år pensionerade Ambassadeur 5000 jobba sig svettig utan att lyckas få behålla en enda meter av de få den om och om med stor möda hade kämpat in. Till slut stack gäddan utåt sjön och har inte hörts av sen dess.
Första betet ut blev en silverglittrig ”Pride”-spinnare med orange sked. Bild finns i Fotoalbumet. Redan när jag provade gången i vattnet smackade en liten hektosabborre på. Så fortsatte det i nästan varje kast. Ibland en större, ibland en mindre men ingen ”matnyttig” ville vara med. Jag tyckte heller inte att jag hade den rätta kontakten med grundstenarna, så jag flyttade båten några längder och ankrade om. Nu hamnade jag mitt i händelsernas centrum.
Spinnare med skeden roterande bakom själva kroppen har ofta en tendens att hänga upp kroken i tafsen under utkast och när de sjunker fritt. Så är det också med ”Pride” - egentligen heter den väl Stripe i ursprungligt skick - men den trasselrisken kan minimeras om man bromsar linan lite innan nedslaget och precis när betet nått vattnet drar åt sig spinnaren en kort bit samtidigt som man vevar in löslinan. Detta medför att spinnarkroppen inte tvärdyker mot botten utan mera glider snett nedåt med spinnande sked och kroken på släptåg. Har man gömt beväpningen i en spretig dunvippa med styvt hackel eller en riktigt yvig rävhårsbuske minskar också upphängningsrisken, samtidigt som abborrarnas hugglust lättare utlöses av den fladdrande kroktofsen.
När jag äntligen hittat rätt position och kunde dra spinnaren på bästa vis över bottenskravlet kom huggen tätt. Dessutom väckte den stenskrapande spinnaren de större abborrarna och snart hade jag nästa halvkilosbit med fram till båten. Dessvärre slog slog även den sig lös. Nu använde jag den lilla Mörrumrullen med löst ställd slirbroms, 0.13 PowerProlina och det mjuka Fenwick-spöet men det hjälpte inte för att dämpa ut fiskens knyckar. Det kom flera storabborrar och hälsade på men ingen vågade lämna vattnet för att ta mig i hand. Även en liten gädda kände sig frestad av glittret och glamouren hos ”Pride” men hon hakades av med hjälp av en behändig spetstång och fick med sig en uppmaning om att hämta mamma.
När skuggan från strandskogen började nå ut över båten flyttade jag till nästa grund mitt ute i sjön. Det utgöres av två bergsplatåer med en topp i vattenytan och en hel del vattenväxtlighet och stenar i skrevorna. Jag ankrade upp vid nordsidan alldeles intill kanten av den långsamt stigande lägre berghällen. Detta är ett mycket produktivt ställe men här är bottennappsrisken större. Jag bytte därför till en ”Pride” med enkelkrok som försetts med en stump självlysande slang av den smaskiga nyansen hallonsorbet. Det visade sig vara ett lyckat drag. I stort sett varje kast kunde jag kroka av en liten abborre.
Jag hade inte förväntat mig att möta de största borrarna här men så blev det. En riktig bamsing fick slirbromsen att jobba en stund. När jag trodde fisken var färdig att lyftas ombord lurade den mig. Nästa stora gjorde på samma vis, likaså en bättre gädda men hon tog sig lös i en imponerande kaskad strax efter hon låtit ryggen få klyva vattenytan en bit och tagit tillfället i akt att snegla på mig. Tydligen ingjöt den synen inget förtroende hos henne.
Jag började misströsta och förbannade min allmänna lathet, vilken medfört att jag inte hade tagit med håven till sjön. De flesta av de större abborrarna skulle lätt ha fångats med den innan de hunnit ruska sig loss. Småabborrarna höll mig fortfarande sällskap och hade inget emot att se mig i glasögonen bara de fick komma tillbaka i Gisslaren igen efteråt. En hade dock förgapat sig så svårt över den läckert lockande lysslangen att den fick bli Oscars fisk. Men fortfarande hade jag ingen åt mig själv. Mängder av småabborrar hade jag ratat och några stora hade mig retat men jag ville ha en till mat innan jag gav upp.
En enda matabborre, skulle det vara så omöjligt att få en sån!? Svaret på den frågan var att visst inte men den skulle också ha sin fulla livstid! När den löpt ut satt en trehektos där på spinnarkroken och den fisken följde mig ända hem genom en stilla sommarnatt med söta dofter av nattviol och torkande hö.
"
Kommentera