Efter en stunds vandrande i snårskogen hittar jag äntligen en liten glänta där solen precis tränger in. Allting är så tyst, inget annat än fågelsång når mina öron, och de utslagna näckrosorna gungar så harmoniskt i takt med det fridfulla vattnets porlande.
Småfisken flyger åt alla håll och det plaskar konstant runtomkring en, vaken är också tydliga så här finns i varje fall betesfisk.
Med tanke på gäddmetegrejorna som ligger och ruttnar i väskan, rycker jag fram metspöt, trär på en mask inte värd sitt namn och kastar ut flötet. Jag kan i det läget tydligt se masken sprattlandes under ytan och synen som följer är ganska underlig. Sakta, sakta drar sig ett stim småabborre i riktning mot masken och stannar, då en av borrarna stiger mot masken och smäller till, och simmar sedan tillbaks till stimmet med masken sprattlandes i munnen. Jag lyfter på hela kalaset men ingen abborre följer med upp. Detta upprepas gång på gång men ingen ville tydligen syna land. Inte ens när de redan är ovanför ytan ska de upp, utan sprattlar på något otroligt sätt alltid sig lös precis innan jag tänker greppa dem. Efter en lång tids fifflande ger jag upp.
Nu tyckte jag att det var dags för lite spinnfiske, drog på en liten spinnare och fiskade där jag själv fantiserade att borren stod. Efter kanske trekvarts nötande tog jag en välförtjänt fikapaus, vilket var väldigt trevligt efter nederlaget. Sen fick det räcka med det genanta småfisket, nu ville jag spinna gädda.
I tafsen gungande en sjunkande österrikisk gäddimitation med en väldigt skakig gång, jag lät den hacka fram över bottnen ihopp om gädda, inte ute efter bamsingar då förutsättningarna inte direkt var idealiska, men en vacker 2-3 kilos gädda som kunde följa med mig hem som matfisk skulle sitta fint.
Fiskade av alla tänkbara ståndplatser för gäddan, men det såg ut som att fru Fortuna inte var med mig denna dagen. Inte fungerade vassarna, ens för ett ynka gäddhugg, flytgräset ville inte heller ge något som helst tecken på fisk.
Nu hade jag fiskat några timmar och började tänka på avfärd, men jag ville verkligen ha den där gäddan nu. Med flera månaders överhuvudtaget uselt fiske, ville jag iallfall få ett tecken på liv från denna vackra plätt, där land möter vatten.
Då fick min halvt sönderbitna rödvita kvalitetswobbler från biltema avklara jobbet. Jag gick ut på en liten udde, lät wobblern linda sig i sjögräset som den for fram i, sakta vaggandes sida till sida.
På tredje kastet kom hon, efter att just styrt in i ett buskage av bottengräs, gick wobblern tungt, av sjögräs trodde jag, men när det sakta kom vaggandes till ytan möts jag av en, välförtjänt, gäddas ursinniga blick.
Sekunden senare rent ut sagt exploderar vattenytan i en kaskad, och gäddan sliter ut meter efter meter lina av rullen. Chockad vart jag, den gädda som kom upp till ytan var till synes inte stor. Efter några kämpiga minuter med henne har hon tröttnat, varpå jag vadar ut och lyfter upp henne i ett säkert gälgrepp. Så tjock och fin hon var. Men inte var hon mycket till världen, 2.1 kilo vägde hon, vilken jädra fighter.
Jag lämnar min post och traskar hemåt. Gäddan smakade underbart.
Småfisken flyger åt alla håll och det plaskar konstant runtomkring en, vaken är också tydliga så här finns i varje fall betesfisk.
Med tanke på gäddmetegrejorna som ligger och ruttnar i väskan, rycker jag fram metspöt, trär på en mask inte värd sitt namn och kastar ut flötet. Jag kan i det läget tydligt se masken sprattlandes under ytan och synen som följer är ganska underlig. Sakta, sakta drar sig ett stim småabborre i riktning mot masken och stannar, då en av borrarna stiger mot masken och smäller till, och simmar sedan tillbaks till stimmet med masken sprattlandes i munnen. Jag lyfter på hela kalaset men ingen abborre följer med upp. Detta upprepas gång på gång men ingen ville tydligen syna land. Inte ens när de redan är ovanför ytan ska de upp, utan sprattlar på något otroligt sätt alltid sig lös precis innan jag tänker greppa dem. Efter en lång tids fifflande ger jag upp.
Nu tyckte jag att det var dags för lite spinnfiske, drog på en liten spinnare och fiskade där jag själv fantiserade att borren stod. Efter kanske trekvarts nötande tog jag en välförtjänt fikapaus, vilket var väldigt trevligt efter nederlaget. Sen fick det räcka med det genanta småfisket, nu ville jag spinna gädda.
I tafsen gungande en sjunkande österrikisk gäddimitation med en väldigt skakig gång, jag lät den hacka fram över bottnen ihopp om gädda, inte ute efter bamsingar då förutsättningarna inte direkt var idealiska, men en vacker 2-3 kilos gädda som kunde följa med mig hem som matfisk skulle sitta fint.
Fiskade av alla tänkbara ståndplatser för gäddan, men det såg ut som att fru Fortuna inte var med mig denna dagen. Inte fungerade vassarna, ens för ett ynka gäddhugg, flytgräset ville inte heller ge något som helst tecken på fisk.
Nu hade jag fiskat några timmar och började tänka på avfärd, men jag ville verkligen ha den där gäddan nu. Med flera månaders överhuvudtaget uselt fiske, ville jag iallfall få ett tecken på liv från denna vackra plätt, där land möter vatten.
Då fick min halvt sönderbitna rödvita kvalitetswobbler från biltema avklara jobbet. Jag gick ut på en liten udde, lät wobblern linda sig i sjögräset som den for fram i, sakta vaggandes sida till sida.
På tredje kastet kom hon, efter att just styrt in i ett buskage av bottengräs, gick wobblern tungt, av sjögräs trodde jag, men när det sakta kom vaggandes till ytan möts jag av en, välförtjänt, gäddas ursinniga blick.
Sekunden senare rent ut sagt exploderar vattenytan i en kaskad, och gäddan sliter ut meter efter meter lina av rullen. Chockad vart jag, den gädda som kom upp till ytan var till synes inte stor. Efter några kämpiga minuter med henne har hon tröttnat, varpå jag vadar ut och lyfter upp henne i ett säkert gälgrepp. Så tjock och fin hon var. Men inte var hon mycket till världen, 2.1 kilo vägde hon, vilken jädra fighter.
Jag lämnar min post och traskar hemåt. Gäddan smakade underbart.
"
Kommentera