Ibland bara fungerar det. Utan att riktigt förstå varför, och även om jag är den inkvisitiva typen nöjer jag mig med att det helt enkelt bara fungerade.
Jag återupptog fiskandet i juni i år, efter att inte ha rört fisket sedan jag var i tolvårsåldern. Ganska precis femton år sedan, med undantag för det årliga strömmingsfisket. Jag hade fått ett infall och tog den gamla utrustningen och begav mig till en favoritvik vid trakterna kring Vaxholm. Efter ett par kast med en rostig vobbler högg det till utan bara helvete, men ni kan säkert förstå hur väl en femton år gammal nylonlina mår. Det blev ingen gädda, men däremot ett nytänt fiskesug å det grövsta.
Som barn fiskade jag alltid med morfar som - för mig - var något av en fiskegud. Han fick alltid stor gädda (nåja) och jag blott någon årsgammal snipa varje tur. Jag har aldrig haft tur i fisket och så började även denna sommar, trots nytt spö, rulle, lina, drag - ja, alltsammans. Fiskesommaren var lika kass som vädret.
Men igår kväll ville det sig annorlunda. Jag hade studerat sjökortet efter en potentiellt bra vik och hade någon kväll tidigare fiskat av viken utan framgång (trots att det fullkomligt kokade likt en jacuzzi av löja vid ytan).
Jag hade sett till att utrusta mig med lite nya saker, bl. a. vibrationsbeten från Rapala, poppers från densamma, samt en Swim Whizz efter att ha tagit del av Herr Firehands goda råd.
Denna kväll sågs emellertid ingen löja till. En svag bris löpte mot viken och jag ankrade Buster XXL:en och började i vanlig ordning jigga efter borre (jag har aldrig fått fisk på jigg...). I vanlig ordning hände ingenting, så jag beslöt mig för att se om Swim Whizzen gick så vackert i vattnet som det påstods.
Den femton centimeter långa Whizzen fick inte tillfälle att visa det för mig, enär det högg till cirka tjugo meter från båten. Känslan i kroppen påminde, förmodar jag, om den när man vinner på lotto. Efter några minuters kämpande (och iordninggörande av håv, tång samt våg) dök fru gädda upp på visit i båten. Sex kilo gädda vägdes in och jag måste sett ut som en idiot med mitt överdrivet stora leende när jag släppte tillbaka damen.
Jag fick efter några minuters paus ett infall att testa vibrationsbetena från Rapala; deras Clackin' Rap. Ett fullkomligt lysande bete om man vill kasta långt. Den läpplöse lille gynnaren simmade omkring bland nateskogen ett par kast tills det högg till ordentligt. Hela spöt skakade som om man körde en Valpen över ett vägbygge och jag förstod att detta inte var en gädda.
En roligare kamp har jag hittills aldrig varit med om, och den randige riddaren vägde in på 852 gram!
Nästa bete till drabbning var en Rapala X-rap popper som efter tre kast svaldes av ännu en fin abborre. Känslan att se ytbetet huggas av en hoppande abborre var det häftigaste hittills i fisket och jag ser fram emot nästa sommars ytbetefiske.
Jag alternerade mellan ytbetet och vibrationsbetet resten av kvällen tills det började skymma.
Med facit i hand kan jag konstatera två nya personbästa: Abborre på 850 och gädda på strax över 6kg, samt åtta ytterligare abborrar över 450g (c&r på allt givetvis, utom den minsta borren som blev kvällsmål). Flertalet småborrar följde mina beten men nappade aldrig, så det blev en alldeles fantastisk snittvikt på abborrarna denna kväll.
När jag styrde båten österut tillbaka mot ön där stugan ligger kunde jag inte annat än att le som en byfåne och skratta för mig själv av ren upprymdhet. Nu förstår jag äntligen hur det känns när det går rätt till. Och vilken känsla!
Det blir ett nytt pass ikväll igen. Och imorgon. Och dagen därpå, tills semestern är slut på onsdag. Oavsett vad jag får kommer detta att bli en kväll att minnas för resten av mitt fiskeverksamma liv!
Jag återupptog fiskandet i juni i år, efter att inte ha rört fisket sedan jag var i tolvårsåldern. Ganska precis femton år sedan, med undantag för det årliga strömmingsfisket. Jag hade fått ett infall och tog den gamla utrustningen och begav mig till en favoritvik vid trakterna kring Vaxholm. Efter ett par kast med en rostig vobbler högg det till utan bara helvete, men ni kan säkert förstå hur väl en femton år gammal nylonlina mår. Det blev ingen gädda, men däremot ett nytänt fiskesug å det grövsta.
Som barn fiskade jag alltid med morfar som - för mig - var något av en fiskegud. Han fick alltid stor gädda (nåja) och jag blott någon årsgammal snipa varje tur. Jag har aldrig haft tur i fisket och så började även denna sommar, trots nytt spö, rulle, lina, drag - ja, alltsammans. Fiskesommaren var lika kass som vädret.
Men igår kväll ville det sig annorlunda. Jag hade studerat sjökortet efter en potentiellt bra vik och hade någon kväll tidigare fiskat av viken utan framgång (trots att det fullkomligt kokade likt en jacuzzi av löja vid ytan).
Jag hade sett till att utrusta mig med lite nya saker, bl. a. vibrationsbeten från Rapala, poppers från densamma, samt en Swim Whizz efter att ha tagit del av Herr Firehands goda råd.
Denna kväll sågs emellertid ingen löja till. En svag bris löpte mot viken och jag ankrade Buster XXL:en och började i vanlig ordning jigga efter borre (jag har aldrig fått fisk på jigg...). I vanlig ordning hände ingenting, så jag beslöt mig för att se om Swim Whizzen gick så vackert i vattnet som det påstods.
Den femton centimeter långa Whizzen fick inte tillfälle att visa det för mig, enär det högg till cirka tjugo meter från båten. Känslan i kroppen påminde, förmodar jag, om den när man vinner på lotto. Efter några minuters kämpande (och iordninggörande av håv, tång samt våg) dök fru gädda upp på visit i båten. Sex kilo gädda vägdes in och jag måste sett ut som en idiot med mitt överdrivet stora leende när jag släppte tillbaka damen.
Jag fick efter några minuters paus ett infall att testa vibrationsbetena från Rapala; deras Clackin' Rap. Ett fullkomligt lysande bete om man vill kasta långt. Den läpplöse lille gynnaren simmade omkring bland nateskogen ett par kast tills det högg till ordentligt. Hela spöt skakade som om man körde en Valpen över ett vägbygge och jag förstod att detta inte var en gädda.
En roligare kamp har jag hittills aldrig varit med om, och den randige riddaren vägde in på 852 gram!
Nästa bete till drabbning var en Rapala X-rap popper som efter tre kast svaldes av ännu en fin abborre. Känslan att se ytbetet huggas av en hoppande abborre var det häftigaste hittills i fisket och jag ser fram emot nästa sommars ytbetefiske.
Jag alternerade mellan ytbetet och vibrationsbetet resten av kvällen tills det började skymma.
Med facit i hand kan jag konstatera två nya personbästa: Abborre på 850 och gädda på strax över 6kg, samt åtta ytterligare abborrar över 450g (c&r på allt givetvis, utom den minsta borren som blev kvällsmål). Flertalet småborrar följde mina beten men nappade aldrig, så det blev en alldeles fantastisk snittvikt på abborrarna denna kväll.
När jag styrde båten österut tillbaka mot ön där stugan ligger kunde jag inte annat än att le som en byfåne och skratta för mig själv av ren upprymdhet. Nu förstår jag äntligen hur det känns när det går rätt till. Och vilken känsla!
Det blir ett nytt pass ikväll igen. Och imorgon. Och dagen därpå, tills semestern är slut på onsdag. Oavsett vad jag får kommer detta att bli en kväll att minnas för resten av mitt fiskeverksamma liv!
