Skam den som ger sig. Ännu en dag ute på Stilla havet (låter flott det där 
). Vi siktade på hälleflundra för dagen i hopp om att de var mer lättflörtade än Yellowtail. Vi hade riggat för bottenmete med kvartskilos blytyngder och levande makrill (vad annars...).
Paddlingen gick längs kanten på en undervattenscanyon som stupar brant från 20 till nästan 200 m. Med jämna mellanrum lyfte man upp blytyngden ett par dm och lät den sedan dunka i botten i hopp om att locka till sig en nyfiken dörrmatta. Om det funkade? Inte ett dugg men vi började skönja en möjlig förklaring till att fisket varit så långsamt den senaste veckan.
Rätt vad det var gastade Bradley -They're comming at you. Look down!!! Givetvis slängde jag ett öga över kanten på kajaken och fick med en gång erfara samma känsla som den första gången jag skulle köra motorcykel. Ni vet den där känslan av att något kommer att hända men man vet inte vad. Det kan gå käpp rätt åt skogen men det kan lika gärna bli världens grej.
Det jag såg var det här
Ni som tror att det är vågor har fel. Det är ett helt jädrans stimm med panikslagen makrill som bestämde sig för att dra en autostrada en halv meter under min kajak. Efter makrillen kom torpederna i full kareta, ja dvs delfinerna, och till sist ubåtarna (sälarna). I stridens hetta lyckades jag bara slänga iväg ett foto ner i vattnet innan tåget dragit vidare. På andra sidan kajaken tryckte delfinerna upp stimmet mot ytan
och sedan var det dags för störtbombarna att rycka in.
Vilken Grej!!!
Om vi fick någon fisk? Inte ett skit. Vid närmare eftertanke, diksussion och efter ett par kvällsöl kom vi fram till att det nog var delfinernas närvaro som var anledningen till det dåliga fisket. De hade varit närvarande mer eller mindre kontinuerligt under de gångna dagarna och förmodligen skrämt iväg mycket av den fisk vi hade siktat in oss på. Men, vi hade i alla fall en himla tur med vädret.
och här kommer en delfin
/Nils
). Vi siktade på hälleflundra för dagen i hopp om att de var mer lättflörtade än Yellowtail. Vi hade riggat för bottenmete med kvartskilos blytyngder och levande makrill (vad annars...). Paddlingen gick längs kanten på en undervattenscanyon som stupar brant från 20 till nästan 200 m. Med jämna mellanrum lyfte man upp blytyngden ett par dm och lät den sedan dunka i botten i hopp om att locka till sig en nyfiken dörrmatta. Om det funkade? Inte ett dugg men vi började skönja en möjlig förklaring till att fisket varit så långsamt den senaste veckan.
Rätt vad det var gastade Bradley -They're comming at you. Look down!!! Givetvis slängde jag ett öga över kanten på kajaken och fick med en gång erfara samma känsla som den första gången jag skulle köra motorcykel. Ni vet den där känslan av att något kommer att hända men man vet inte vad. Det kan gå käpp rätt åt skogen men det kan lika gärna bli världens grej.
Det jag såg var det här
Ni som tror att det är vågor har fel. Det är ett helt jädrans stimm med panikslagen makrill som bestämde sig för att dra en autostrada en halv meter under min kajak. Efter makrillen kom torpederna i full kareta, ja dvs delfinerna, och till sist ubåtarna (sälarna). I stridens hetta lyckades jag bara slänga iväg ett foto ner i vattnet innan tåget dragit vidare. På andra sidan kajaken tryckte delfinerna upp stimmet mot ytan
och sedan var det dags för störtbombarna att rycka in.
Vilken Grej!!!
Om vi fick någon fisk? Inte ett skit. Vid närmare eftertanke, diksussion och efter ett par kvällsöl kom vi fram till att det nog var delfinernas närvaro som var anledningen till det dåliga fisket. De hade varit närvarande mer eller mindre kontinuerligt under de gångna dagarna och förmodligen skrämt iväg mycket av den fisk vi hade siktat in oss på. Men, vi hade i alla fall en himla tur med vädret.
och här kommer en delfin
/Nils
