Insänt av: Uttern_
Belönas med beten från Trumman.com
"Min första vrakfisketur 25 mars 2007-03-26
Skeppare Ulf Stahre på M/S Falken
Ja, vad ska man säga? En vrakfisketur i hård vind har i alla fall gett mig ett minne jag kommer att bära på länge. Vindar från 10 till 14 meter per sekund är inte helt bekväma för oss inlandsbor. Falken är ingen stor båt och ibland kändes det som vi befann oss i ett litet nötskal som kastades hit och dit på ett oändligt hav. Det var alltså väldigt blåsigt och därmed gungigt. Åtta personer skulle vi vara ombord. Två hoppade av redan kvällen innan vi åkte. Skyllde på feber, mesigt.
Sex tappra gav sig ut...
Jag ska villigt erkänna att jag tog mig ett åksjukepiller halvvägs ner till Abbekås där Falken har sin hemmahamn. Jag var nämligen den av oss som hade koll på väderprognosen och anade vad som väntade. Men efter en halvtimma på havet i ett gungande inferno sa min mage:
– Hördu, jag har lite som inte hör hemma här. Jag kastar upp!
Då gäller det att ha en vilja av stål. Sanning eller sägen, jag drog mig till minnes en bok jag läst som handlade om hur man tränade marinkårssoldater. De som blev sjösjuka tvingades att äta upp det de spydde.
Sagt och gjort, när första laddningen kom upprusande genom strupen, svalde jag bara ner den igen. Hämtade andan och upprepade manövern tre gånger till. Här skulle ju fiskas - inte spys!
Jag vann och magen fick inse att den inte hade något att sägas till om. Den gav upp och besvärade mig inte mer under dagen. Jag var dock relativt restriktiv med födointaget, drack istället ganska mycket av både vatten och kaffe. Åt bara några mackor och så har jag ofta en bit korv med mig. Det ska vare en sån där hård torr liten sak, från Ungern eller Italien med ett vitt skal på. En sådan som man skär en bit av och sedan måste tugga på en kvart innan man kan få ner den.
Den ska heller inte vara alltför rökt. Korven är bra för man står sig länge på den. Stahre bjöd på Bullens varmkorv också och är man smålänning så tackar man inte nej när någon bjuder på något! *blink*
Till fisket
Men det var inte vad jag åt som detta skulle handla om utan vrakfiske. Dagens första vrak låg bara några distansminuter ut. Det böljade bra och pilkspannarna kanade kors och tvärs över durken. Nu var det alltså dags. Vi höll oss i relingen med ena handen och den andra på rullen. Omedelbart i första släppet fick Bengt, som organiserat turen, en torsk på 12,2 kg. Vi drev ganska hårt i vinden så vi var inte många sekunder på själva vraket. Nästa runda tog samma kille en på 11,7 kg.
Jag satsade på att ha makkar under pilken istället för trekrok, med mindre risk att fastna i botten och ändå en bra chans att få fisk. Efter två drifter hade jag redan tappat två bastanta hugg. Stahre tittade utforskande på mig, skakade lite på huvudet, la det lite på sned och utbrast:
– Du kör med enkelkrok, va?!
När denne, i alla bemärkelser, gigant, säger så, känner man sig inte som en duglig sportfiskare, utan tämligen avklädd och amatörmässig.
Min största fadäs i sammanhanget var ändå den att jag varit så konsekvent, nästan uteslutande makkar som krok. Man kånkar ju ändå med sig en hel del på en sådan här tur, så jag hade verkligen skalat bort allt som jag trodde att jag inte behövde. Det innebar att jag bara hade ett fåtal trekrokar med mig. Kanske kunde jag lyckas med stora shaddar istället. Testet föll inte väl ut. Jag fick inte ett enda hugg på det vraket. Alla ombord var med och fiskade men ett par av medpassagerarnas anleten började skifta i ovanliga nyanser. Efter de första rundornas huggrusch dog fisket ut och vi drog vidare.
På andra vraket stod det bra med fisk och alla fick sin beskärda del. Vissa av passagerarna var ändå förvånansvärt stillsamma i sitt fiske. Storleken på det som fångades var inte sådär överväldigande. Från kilot och uppåt fyra, inga stora alls så Ulf förde oss till nya vrak ännu längre ut.
Det är inte målet utan själva resan som…
Denna del av turen var ingen skön upplevelse. Vinden tilltog och piskade upp gamla dyningar till allt större vågberg. Falken är nog egentligen byggd för garnfiske, alltså en ganska lågbyggd båt med många spygatter. Det innebar att vi ständigt gick runt i svallvatten.
Jag hade utrustat mig med Goretexkängor så jag var länge helt torrskodd. Men i en brottsjö så slog det in så mycket vatten att kängskaften översvämmades och vattnet rann in uppifrån! Det är väldigt o-bra när klockan bara är elva och det återstår måååånga timmar av fisketuren.
På väg till tredje vraket bleknade ett par av sportfiskarna ännu mer. När det var dags för nersläpp hade en blivit helt grön, dock inte av avund. Han fiskade inte mer på hela turen. Tredje vraket, som Stahre hade haft stora förväntningar på, var en besvikelse och ganska snart stävade båten vidare. Vi gick nog ett par timmar i hård vind snett framifrån och befann oss nu nästan nere vid gränsen till tyskt vatten. Sjösjukans tydliga tecken gick att läsa i fler ansikten.
Novis
På detta vrak begick jag några fatala nybörjarfel. Jag fastnade rejält i vraket och vi drev hårt. I min iver att försöka komma loss var jag inte snabb nog med pinnen som man använder föra att dra av linan. Vraket låg på 50 meters djup. Linan rinner snabbt från rullen i de lägena och man blir djävligt glad när bräcklinan brister som den ska strax över pilken. Det gjorde den inte för mig. Den brast vid pinnen och på två rundor miste jag mycket av min lina.
En olycksbroder ombord kom ganska dåligt förberedd. Han beklagade sig tidigt över sitt spö. Det var ett styvt spö av okänt ursprung, en meter långt och totalt utan känsla. Mitt reservspö stod ju ändå bara där och jag lät honom fiska med det redan på vrak nummer två.
På det vrak vi nu befann oss gjorde denne man av med all lina han hade på rullen. Jag är en medkännande person. Ur väskan kom reservrullen upp och han sken som en sol, ingen klen nylon utan fräsch 50lbs flätlina.
Att förse honom med detta var ett ödesdigert misstag. Han hade hunnit utveckla bottennappen till en konstart. Han var en bottennappsvirtuos, kanske bottennappens Van Gogh eller möjligen Picasso. Konsekvent fiskade han ut linan horisontalt. Vevade aldrig upp utan släppte med stor finess ut mer och mer lina för att behålla bottenkontakten. Gör man på detta sätt fastnar garanterat pilken stenhårt i vraket när det passeras. Det hjälpte inte att säga till honom heller. Han behöll sin metod. Det gick åt mycket power pro såg jag i ögonvrån och det skar i mig var gång han ryckte av linan. Han sa knappt tack för lånet, när han återbördade min rulle. Det grämer mig lite.
Som väl var blev han efter ett tag så sjösjuk att han inte kunde fiska mer förrän i slutet på turen. Det räddade i all fall de futtiga 150 meter som fanns kvar av min dyrbara lina.
Sjösjuka åskådare
Detta stopp gav inte någonting. Tänk er känslan hos de sjösjuka stackarna som mellan kväljningarna satt och kikade på oss fiskare. Vi hade åkt två timmar i ett inferno av dyningar och vattenkaskader och vi fick knappt något annat än bottennapp.
Nästa vrak var även det mediokert. Det fanns dock en liten tröst. Vi hade gått åt nordväst och fick en bättre kurs tillbaka mot fastlandet. Det blåste lika mycket men passagerna över vågorna gick betydligt mjukare.
Stahre tog oss på hemvägen till en bergskant och där fanns det massor av torsk. Vi var nu bara tre som kunde fiska. Torsken högg i varje nersläpp. Max två dunk med pilken i botten så högg det. Visst blir man glad när det hugger men jag kände dessvärre gång efter gång att det inte var någon rejäl bit i andra änden av linan. Jag blev nästan irriterad när jag insåg att den här väger max tre kilo.
– Släpp så att jag kan få en större! Tänkte jag, men det gjorde de aldrig. De hängde med hela vägen upp i båten.
Skepparn hade tack och lov rotat fram en spole 0,60 nylon så när ”Bottennappsmannen” vingligt tog sig upp på benen för att delta i huggsexan kunde han åter använda sin egen rulle.
Vi avslutade på samma vrak som vi börjat dagen på. Bengt drog omedelbart upp en torsk på 10.6, nästa vända en på 9,7. Ännu en torsk precis under tio kilo bärgades, denna gång av en av de andra fiskarna.
Sedan var det dags för hemgång och rensning. En av de mest positiva sakerna med fisketuren var hur fångsten behandlades: dels så återsattes allt smått som inte var felkrokat, dels så delades fångsten broderligt. De som fått de tre största fiskar fick behålla dem. Övrig fisk delades så lika det nu gick mellan alla som fiskat. Det var ändå en liten tröst för de som varit sjösjuka att få med sig rejält med fisk hem.
Summan av kardemumman
Jag fick mycket torsk, dock inget personbästa eller så. Den största vägde max 4 kilo. Jag är ändå lite stolt över att jag fixade det hårda vädret och verkligen varit aktiv hela tiden.
Jag lärde mig massor om vrakfiske. Vid så här hårt väder måste jag ha lite större pilkar än de som fanns med, men större trekrok än 5/0 behövs inte. En shad gör för mycket motstånd i vattnet och går inte att hålla vid botten när man driver så fort som vi gjorde.
Jag ska i fortsättningen INTE låna ut någon utrustning till folk som jag inte vet hur de fiskar.
”Bottennappsmannen” - jag vet inte vad han heter - lyckades under resan även med konststycket att klämma mitt fina Shimanospö mellan en balk och en soffa när båten gjorde en häftig krängning. Jag har inte vågat undersöka spöet ännu… Jag hade förväntat mig att kunna sitta och pyssla med utrustningen samt ha lite trevlig konversation med fiskebröderna under transporterna mellan vraken. Det sket sig helt. Det gungade så att all koncentration gick åt till att hålla sig i en så bra och vilsam kroppsställning som möjligt. Man spänner sig för att man hela tiden måste parera båtens krängande rörelser.
Fodrade gummistövlar är att föredra framför Goretexkängor.
Jag har idag fördelat min del av fångsten. Torsk har jag så jag klarar mig ett par månader; ändå har mina fiskälskade släktingar fått en eller ett par torskar per hushåll.
Nåväl, vi var tre fiskare som inte blev vrak (av sjösjuka) på den här vrakturen!
Lev väl, fiskebröder!
Uttern_ alias Mårten Skagert
PS. Enligt Ulf Stahre är nog Bengt Gunnarsson den som varit först i Sverige i år med tre fiskar över tio kilo på en och samma tur."
Belönas med beten från Trumman.com
"Min första vrakfisketur 25 mars 2007-03-26
Skeppare Ulf Stahre på M/S Falken
Ja, vad ska man säga? En vrakfisketur i hård vind har i alla fall gett mig ett minne jag kommer att bära på länge. Vindar från 10 till 14 meter per sekund är inte helt bekväma för oss inlandsbor. Falken är ingen stor båt och ibland kändes det som vi befann oss i ett litet nötskal som kastades hit och dit på ett oändligt hav. Det var alltså väldigt blåsigt och därmed gungigt. Åtta personer skulle vi vara ombord. Två hoppade av redan kvällen innan vi åkte. Skyllde på feber, mesigt.
Sex tappra gav sig ut...
Jag ska villigt erkänna att jag tog mig ett åksjukepiller halvvägs ner till Abbekås där Falken har sin hemmahamn. Jag var nämligen den av oss som hade koll på väderprognosen och anade vad som väntade. Men efter en halvtimma på havet i ett gungande inferno sa min mage:
– Hördu, jag har lite som inte hör hemma här. Jag kastar upp!
Då gäller det att ha en vilja av stål. Sanning eller sägen, jag drog mig till minnes en bok jag läst som handlade om hur man tränade marinkårssoldater. De som blev sjösjuka tvingades att äta upp det de spydde.
Sagt och gjort, när första laddningen kom upprusande genom strupen, svalde jag bara ner den igen. Hämtade andan och upprepade manövern tre gånger till. Här skulle ju fiskas - inte spys!
Jag vann och magen fick inse att den inte hade något att sägas till om. Den gav upp och besvärade mig inte mer under dagen. Jag var dock relativt restriktiv med födointaget, drack istället ganska mycket av både vatten och kaffe. Åt bara några mackor och så har jag ofta en bit korv med mig. Det ska vare en sån där hård torr liten sak, från Ungern eller Italien med ett vitt skal på. En sådan som man skär en bit av och sedan måste tugga på en kvart innan man kan få ner den.
Den ska heller inte vara alltför rökt. Korven är bra för man står sig länge på den. Stahre bjöd på Bullens varmkorv också och är man smålänning så tackar man inte nej när någon bjuder på något! *blink*
Till fisket
Men det var inte vad jag åt som detta skulle handla om utan vrakfiske. Dagens första vrak låg bara några distansminuter ut. Det böljade bra och pilkspannarna kanade kors och tvärs över durken. Nu var det alltså dags. Vi höll oss i relingen med ena handen och den andra på rullen. Omedelbart i första släppet fick Bengt, som organiserat turen, en torsk på 12,2 kg. Vi drev ganska hårt i vinden så vi var inte många sekunder på själva vraket. Nästa runda tog samma kille en på 11,7 kg.
Jag satsade på att ha makkar under pilken istället för trekrok, med mindre risk att fastna i botten och ändå en bra chans att få fisk. Efter två drifter hade jag redan tappat två bastanta hugg. Stahre tittade utforskande på mig, skakade lite på huvudet, la det lite på sned och utbrast:
– Du kör med enkelkrok, va?!
När denne, i alla bemärkelser, gigant, säger så, känner man sig inte som en duglig sportfiskare, utan tämligen avklädd och amatörmässig.
Min största fadäs i sammanhanget var ändå den att jag varit så konsekvent, nästan uteslutande makkar som krok. Man kånkar ju ändå med sig en hel del på en sådan här tur, så jag hade verkligen skalat bort allt som jag trodde att jag inte behövde. Det innebar att jag bara hade ett fåtal trekrokar med mig. Kanske kunde jag lyckas med stora shaddar istället. Testet föll inte väl ut. Jag fick inte ett enda hugg på det vraket. Alla ombord var med och fiskade men ett par av medpassagerarnas anleten började skifta i ovanliga nyanser. Efter de första rundornas huggrusch dog fisket ut och vi drog vidare.
På andra vraket stod det bra med fisk och alla fick sin beskärda del. Vissa av passagerarna var ändå förvånansvärt stillsamma i sitt fiske. Storleken på det som fångades var inte sådär överväldigande. Från kilot och uppåt fyra, inga stora alls så Ulf förde oss till nya vrak ännu längre ut.
Det är inte målet utan själva resan som…
Denna del av turen var ingen skön upplevelse. Vinden tilltog och piskade upp gamla dyningar till allt större vågberg. Falken är nog egentligen byggd för garnfiske, alltså en ganska lågbyggd båt med många spygatter. Det innebar att vi ständigt gick runt i svallvatten.
Jag hade utrustat mig med Goretexkängor så jag var länge helt torrskodd. Men i en brottsjö så slog det in så mycket vatten att kängskaften översvämmades och vattnet rann in uppifrån! Det är väldigt o-bra när klockan bara är elva och det återstår måååånga timmar av fisketuren.
På väg till tredje vraket bleknade ett par av sportfiskarna ännu mer. När det var dags för nersläpp hade en blivit helt grön, dock inte av avund. Han fiskade inte mer på hela turen. Tredje vraket, som Stahre hade haft stora förväntningar på, var en besvikelse och ganska snart stävade båten vidare. Vi gick nog ett par timmar i hård vind snett framifrån och befann oss nu nästan nere vid gränsen till tyskt vatten. Sjösjukans tydliga tecken gick att läsa i fler ansikten.
Novis
På detta vrak begick jag några fatala nybörjarfel. Jag fastnade rejält i vraket och vi drev hårt. I min iver att försöka komma loss var jag inte snabb nog med pinnen som man använder föra att dra av linan. Vraket låg på 50 meters djup. Linan rinner snabbt från rullen i de lägena och man blir djävligt glad när bräcklinan brister som den ska strax över pilken. Det gjorde den inte för mig. Den brast vid pinnen och på två rundor miste jag mycket av min lina.
En olycksbroder ombord kom ganska dåligt förberedd. Han beklagade sig tidigt över sitt spö. Det var ett styvt spö av okänt ursprung, en meter långt och totalt utan känsla. Mitt reservspö stod ju ändå bara där och jag lät honom fiska med det redan på vrak nummer två.
På det vrak vi nu befann oss gjorde denne man av med all lina han hade på rullen. Jag är en medkännande person. Ur väskan kom reservrullen upp och han sken som en sol, ingen klen nylon utan fräsch 50lbs flätlina.
Att förse honom med detta var ett ödesdigert misstag. Han hade hunnit utveckla bottennappen till en konstart. Han var en bottennappsvirtuos, kanske bottennappens Van Gogh eller möjligen Picasso. Konsekvent fiskade han ut linan horisontalt. Vevade aldrig upp utan släppte med stor finess ut mer och mer lina för att behålla bottenkontakten. Gör man på detta sätt fastnar garanterat pilken stenhårt i vraket när det passeras. Det hjälpte inte att säga till honom heller. Han behöll sin metod. Det gick åt mycket power pro såg jag i ögonvrån och det skar i mig var gång han ryckte av linan. Han sa knappt tack för lånet, när han återbördade min rulle. Det grämer mig lite.
Som väl var blev han efter ett tag så sjösjuk att han inte kunde fiska mer förrän i slutet på turen. Det räddade i all fall de futtiga 150 meter som fanns kvar av min dyrbara lina.
Sjösjuka åskådare
Detta stopp gav inte någonting. Tänk er känslan hos de sjösjuka stackarna som mellan kväljningarna satt och kikade på oss fiskare. Vi hade åkt två timmar i ett inferno av dyningar och vattenkaskader och vi fick knappt något annat än bottennapp.
Nästa vrak var även det mediokert. Det fanns dock en liten tröst. Vi hade gått åt nordväst och fick en bättre kurs tillbaka mot fastlandet. Det blåste lika mycket men passagerna över vågorna gick betydligt mjukare.
Stahre tog oss på hemvägen till en bergskant och där fanns det massor av torsk. Vi var nu bara tre som kunde fiska. Torsken högg i varje nersläpp. Max två dunk med pilken i botten så högg det. Visst blir man glad när det hugger men jag kände dessvärre gång efter gång att det inte var någon rejäl bit i andra änden av linan. Jag blev nästan irriterad när jag insåg att den här väger max tre kilo.
– Släpp så att jag kan få en större! Tänkte jag, men det gjorde de aldrig. De hängde med hela vägen upp i båten.
Skepparn hade tack och lov rotat fram en spole 0,60 nylon så när ”Bottennappsmannen” vingligt tog sig upp på benen för att delta i huggsexan kunde han åter använda sin egen rulle.
Vi avslutade på samma vrak som vi börjat dagen på. Bengt drog omedelbart upp en torsk på 10.6, nästa vända en på 9,7. Ännu en torsk precis under tio kilo bärgades, denna gång av en av de andra fiskarna.
Sedan var det dags för hemgång och rensning. En av de mest positiva sakerna med fisketuren var hur fångsten behandlades: dels så återsattes allt smått som inte var felkrokat, dels så delades fångsten broderligt. De som fått de tre största fiskar fick behålla dem. Övrig fisk delades så lika det nu gick mellan alla som fiskat. Det var ändå en liten tröst för de som varit sjösjuka att få med sig rejält med fisk hem.
Summan av kardemumman
Jag fick mycket torsk, dock inget personbästa eller så. Den största vägde max 4 kilo. Jag är ändå lite stolt över att jag fixade det hårda vädret och verkligen varit aktiv hela tiden.
Jag lärde mig massor om vrakfiske. Vid så här hårt väder måste jag ha lite större pilkar än de som fanns med, men större trekrok än 5/0 behövs inte. En shad gör för mycket motstånd i vattnet och går inte att hålla vid botten när man driver så fort som vi gjorde.
Jag ska i fortsättningen INTE låna ut någon utrustning till folk som jag inte vet hur de fiskar.
”Bottennappsmannen” - jag vet inte vad han heter - lyckades under resan även med konststycket att klämma mitt fina Shimanospö mellan en balk och en soffa när båten gjorde en häftig krängning. Jag har inte vågat undersöka spöet ännu… Jag hade förväntat mig att kunna sitta och pyssla med utrustningen samt ha lite trevlig konversation med fiskebröderna under transporterna mellan vraken. Det sket sig helt. Det gungade så att all koncentration gick åt till att hålla sig i en så bra och vilsam kroppsställning som möjligt. Man spänner sig för att man hela tiden måste parera båtens krängande rörelser.
Fodrade gummistövlar är att föredra framför Goretexkängor.
Jag har idag fördelat min del av fångsten. Torsk har jag så jag klarar mig ett par månader; ändå har mina fiskälskade släktingar fått en eller ett par torskar per hushåll.
Nåväl, vi var tre fiskare som inte blev vrak (av sjösjuka) på den här vrakturen!
Lev väl, fiskebröder!
Uttern_ alias Mårten Skagert
PS. Enligt Ulf Stahre är nog Bengt Gunnarsson den som varit först i Sverige i år med tre fiskar över tio kilo på en och samma tur."
Sorry för tipset om gummimacken men det är så många av oss fiskar här på framsidan
Kommentera