[FONT=Verdana]
[/FONT][FONT=Verdana]
Strömmen gick hård för årstiden, vi befann oss i början av december månad och kung Bore hade svept in i stort sett hela landet i det vita pudret. Tempen på morgonen
hade visat på stadiga -3 grader vilket får anses vara rätt okey, problemet som uppstod var att jag visste inte riktigt var jag skulle kunna ta mig ner för att kasta ut
mitt drag som var betet
för dagen vid min älskade hemma-å!
Snön som kommit i rikliga mängder hade gjort att kanterna utmed ån lömska.
Men om fiskesuget är så tufft som hos mig den här
dagen så fanns ingen återvändo. Förhoppningarna var egentligen inte på
topp men vad gör det, men dagen såg ut att bli fin. Ett tunt dis täckte himlen
och väl framme vid ån kunde jag se ett vak från en bättre fisk vid strömnacken,
och detta fick min puls att stiga och så även värmen i min överlevnadsoverall av
modell väg kon(orange XL)[/FONT][FONT=Verdana]
Hade bytt ut linan på min haspel från flätad 0,16 till nylon 0,28 då minusgrader
sällan är bra temp för dessa linor. Knöt på mitt favoritdrag för öringen i mindre åar
och vid kusten nämligen Gruff i färgen guld/apelsin som gett mig många fina
öringar genom åren. Första kastet la sig lite väl nära kanten på motsatta sidan
av ån och efter en dels trixande kunde jag få den att släppa från de grenar
som låg där. Vevade snabbt in och kontrollerade de vassa VMC –krokarna
innan nästa kast gick ut över ån. Vevade knapp något alls utan lät betet sjunka
nästan ner mot botten, en snabb invevning strax innan kustvobblern flöt ut
över forsnacken gav inget. När draget fiskat klart så vevade jag snabbt in då jag
återigen sett fisken vaka på strömnacken. Lugnet runt mig var dämpat trots att
jag befann mig mitt i stadsträdgården, det enda sällskapet var några änder som
satt intill platsen där jag stod samt en strömstare som satt på en sten en bit ner
i strömmen. Kastade på nytt och hamnade i ytterdelen av strömfåran, det kändes
att draget fick bra fart och for iväg ut mot forsnacken.
Vid en sten som fick ytan att krusas ute på nacken blev det tvärstopp, FAN, hann
jag tänka, nu förlorar jag ett drag! Jag lyfter spöt hastigt, och förbereder mig att
nu sitter i jag fast botten men då jag lägger press på det så börjar linan att vandra,
sakta men säkert uppströms. Oj, det är något på, hinner jag tänka innan vattenytan
strax ovan nacken exploderar och en stor fisk går till väders och ruskar frenetisk för att få
draget att lossna. Nu sker allt som i ”slow-motion” fisken faller åter ner och bryter
vattenytan med ett kraftigt plask. Svetten i min panna är nu besvärlig och glasögonen
immar igen vilket gör drillandet än mer besvärligt. Fisken simmar fortfarande
uppströms och jag inser att jag måste följa efter.
Iskanten utmed ån spricker när jag springer på den, i mitt huvud ekar ”
ge inte upp nu grabben” och jag följer mer den stora fisken fram till den
lilla gångbron som bryter fiskens väg uppströms.
Vid den närmsta bropelaren stannar jag, och fisken gör vad den kan för att
fortsätta uppströms men jag drar åt bromsen på min rulle, och tack gode gud,
fisken stannar! Jag tar in lina och den tuffa färden uppströms verkar gjort sitt,
fisken har tömt sina krafter. Får efter några korta rusningar in öringen till mig,
och ser att den är lekfärgad men S T O R ! I vänstra mungipan sitter Gruff-draget
väl förankrat och jag behöver använda tången för att få loss det! Måttbandet
åker fram, och öringens längd är hela 94 cm! Jag ropar på en man som är ute
och rastar sin hund, frågar om han kan ta ett foto på mig och fisken innan jag
återsättet den stora fisken! Wow, tänker jag medan mannen krånglar med
kameran, jag ger den stora fisken lite konstgjord andning genom att låta den f
öras fram och tillbaks i vattenkanten. Mannen knäpper fotot, samt ett par
extra innan jag återsätter bamseöringen. Jag tackar mannen, och kliver
sedan upp ur vattnet, drömfisken är nu borta! Men i både kamerans och mitt
minne finns den väl förankrad.
[/FONT]
[FONT=Verdana][/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT]
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
[/FONT][FONT=Verdana]Strömmen gick hård för årstiden, vi befann oss i början av december månad och kung Bore hade svept in i stort sett hela landet i det vita pudret. Tempen på morgonen
hade visat på stadiga -3 grader vilket får anses vara rätt okey, problemet som uppstod var att jag visste inte riktigt var jag skulle kunna ta mig ner för att kasta ut
mitt drag som var betet
för dagen vid min älskade hemma-å!
Snön som kommit i rikliga mängder hade gjort att kanterna utmed ån lömska.
Men om fiskesuget är så tufft som hos mig den här
dagen så fanns ingen återvändo. Förhoppningarna var egentligen inte på
topp men vad gör det, men dagen såg ut att bli fin. Ett tunt dis täckte himlen
och väl framme vid ån kunde jag se ett vak från en bättre fisk vid strömnacken,
och detta fick min puls att stiga och så även värmen i min överlevnadsoverall av
modell väg kon(orange XL)[/FONT][FONT=Verdana]
Hade bytt ut linan på min haspel från flätad 0,16 till nylon 0,28 då minusgrader
sällan är bra temp för dessa linor. Knöt på mitt favoritdrag för öringen i mindre åar
och vid kusten nämligen Gruff i färgen guld/apelsin som gett mig många fina
öringar genom åren. Första kastet la sig lite väl nära kanten på motsatta sidan
av ån och efter en dels trixande kunde jag få den att släppa från de grenar
som låg där. Vevade snabbt in och kontrollerade de vassa VMC –krokarna
innan nästa kast gick ut över ån. Vevade knapp något alls utan lät betet sjunka
nästan ner mot botten, en snabb invevning strax innan kustvobblern flöt ut
över forsnacken gav inget. När draget fiskat klart så vevade jag snabbt in då jag
återigen sett fisken vaka på strömnacken. Lugnet runt mig var dämpat trots att
jag befann mig mitt i stadsträdgården, det enda sällskapet var några änder som
satt intill platsen där jag stod samt en strömstare som satt på en sten en bit ner
i strömmen. Kastade på nytt och hamnade i ytterdelen av strömfåran, det kändes
att draget fick bra fart och for iväg ut mot forsnacken.
Vid en sten som fick ytan att krusas ute på nacken blev det tvärstopp, FAN, hann
jag tänka, nu förlorar jag ett drag! Jag lyfter spöt hastigt, och förbereder mig att
nu sitter i jag fast botten men då jag lägger press på det så börjar linan att vandra,
sakta men säkert uppströms. Oj, det är något på, hinner jag tänka innan vattenytan
strax ovan nacken exploderar och en stor fisk går till väders och ruskar frenetisk för att få
draget att lossna. Nu sker allt som i ”slow-motion” fisken faller åter ner och bryter
vattenytan med ett kraftigt plask. Svetten i min panna är nu besvärlig och glasögonen
immar igen vilket gör drillandet än mer besvärligt. Fisken simmar fortfarande
uppströms och jag inser att jag måste följa efter.
Iskanten utmed ån spricker när jag springer på den, i mitt huvud ekar ”
ge inte upp nu grabben” och jag följer mer den stora fisken fram till den
lilla gångbron som bryter fiskens väg uppströms.
Vid den närmsta bropelaren stannar jag, och fisken gör vad den kan för att
fortsätta uppströms men jag drar åt bromsen på min rulle, och tack gode gud,
fisken stannar! Jag tar in lina och den tuffa färden uppströms verkar gjort sitt,
fisken har tömt sina krafter. Får efter några korta rusningar in öringen till mig,
och ser att den är lekfärgad men S T O R ! I vänstra mungipan sitter Gruff-draget
väl förankrat och jag behöver använda tången för att få loss det! Måttbandet
åker fram, och öringens längd är hela 94 cm! Jag ropar på en man som är ute
och rastar sin hund, frågar om han kan ta ett foto på mig och fisken innan jag
återsättet den stora fisken! Wow, tänker jag medan mannen krånglar med
kameran, jag ger den stora fisken lite konstgjord andning genom att låta den f
öras fram och tillbaks i vattenkanten. Mannen knäpper fotot, samt ett par
extra innan jag återsätter bamseöringen. Jag tackar mannen, och kliver
sedan upp ur vattnet, drömfisken är nu borta! Men i både kamerans och mitt
minne finns den väl förankrad.
[/FONT]
[FONT=Verdana][/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT]
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
