Ni som följer denna lilla fiskeblogg känner vid det här laget säkert redan till att min dotter hämtas vid tåget varje eftermiddag. Ni vet också att hon ibland kommer senare och att en syndromig pappa då hinner slänga gäddbeten i ån en stund. I våras var det tisdagar som gällde men nu är det just måndagar som skänker de små luckorna. Åtminstone för stunden, snart nog förhindrar mörkret all form av after-workfiske i norduppland.
Denna måndag var förstås inte annorlunda och jag jobbade intensivt för att hinna fiska dagens sista timme av ljus. De två senaste besöken vid ån har visat på trögt fiske under denna timme, trots synlig aktivitet i vattnet. Då jag inte har någon annan tid att välja på så får man helt enkelt göra det bästa av situationen och nöta på. En teori jag har är att de relativt stationära gäddorna kan känna igen mina betestyper, att de har lärt sig av tidigare misstag. Nästa tripp till ån ska jag gardera mig med "nya" typer av beten som dessa fiskar inte tidigare skådat. Men denna dag valde jag istället att ta mig längre nedströms, där jag inte fiskat sedan i våras.
Betesvalet föll inledningsvis på min lilla Syndrom Tail som har en mjukt vaggande gång i det lätt strömmande vattnet. Den gav utdelning efter fem minuter och en snipa kunde krokas av. Därefter fiskade jag mig sakta nedströms men huggen uteblev. Istället fick en 6-tums Kopyto med sin ettriga paddel simma. Inte heller den dög. Mer längd och profil, tänkte jag och slängde på en Dofftail papegoja med lysande gul Goober 8-tail (den på bilden ovan) som fladdrar förföriskt även vid låg hastighet. Det högg i allra första kastet. En rent ursinnig gädda kämpade som en galning innan den lät sig glida upp på gräsbädden längs strandkanten. Något förvånande vägde den nog inte mer än tre kilo men var lika rolig för det.
Det dröjde inte länge förrän mörkret lade sig tillrätta över fälten och det blev därmed dags att packa ihop. Som vanligt lämnade jag "min" lilla å med blandade känslor. En glädje över små vardagsgäddor trängdes med ett visst mått av besvikelse. Besvikelse över att fiskepasset var till ända och att det är så "lång" tid tills nästa gång (kommande helg). Syndromet har talat.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Denna måndag var förstås inte annorlunda och jag jobbade intensivt för att hinna fiska dagens sista timme av ljus. De två senaste besöken vid ån har visat på trögt fiske under denna timme, trots synlig aktivitet i vattnet. Då jag inte har någon annan tid att välja på så får man helt enkelt göra det bästa av situationen och nöta på. En teori jag har är att de relativt stationära gäddorna kan känna igen mina betestyper, att de har lärt sig av tidigare misstag. Nästa tripp till ån ska jag gardera mig med "nya" typer av beten som dessa fiskar inte tidigare skådat. Men denna dag valde jag istället att ta mig längre nedströms, där jag inte fiskat sedan i våras.
Betesvalet föll inledningsvis på min lilla Syndrom Tail som har en mjukt vaggande gång i det lätt strömmande vattnet. Den gav utdelning efter fem minuter och en snipa kunde krokas av. Därefter fiskade jag mig sakta nedströms men huggen uteblev. Istället fick en 6-tums Kopyto med sin ettriga paddel simma. Inte heller den dög. Mer längd och profil, tänkte jag och slängde på en Dofftail papegoja med lysande gul Goober 8-tail (den på bilden ovan) som fladdrar förföriskt även vid låg hastighet. Det högg i allra första kastet. En rent ursinnig gädda kämpade som en galning innan den lät sig glida upp på gräsbädden längs strandkanten. Något förvånande vägde den nog inte mer än tre kilo men var lika rolig för det.
Det dröjde inte länge förrän mörkret lade sig tillrätta över fälten och det blev därmed dags att packa ihop. Som vanligt lämnade jag "min" lilla å med blandade känslor. En glädje över små vardagsgäddor trängdes med ett visst mått av besvikelse. Besvikelse över att fiskepasset var till ända och att det är så "lång" tid tills nästa gång (kommande helg). Syndromet har talat.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
