Ju äldre (och, förhoppningsvis, klokare) jag blir desto mer inser jag att det är upplevelserna som verkligen är värda någonting. Det gäller det mesta här i tillvaron och naturligtvis den sysselsättning vi kallar sportfiske. Visst kan en upplevelse vara förknippad med en fin fångst, kanske rentav ett rekord (i vart fall ett PB), men så är inte alltid fallet. Man kan (faktiskt!) ha fantastiska fiskeupplevelser även när det inte nappar alls.
Min första sportfiskeupplevelse (och ett av mina tidigaste minnen) är från en solig sommardag när jag fått följa med ut i en eka (jag kan inte ha varit äldre än tre år) och blev vittne till hur min pappa lyckades fånga en liten abborre på sitt haspelspö. Att det var ett haspelspö minns jag naturligtvs inte, det fick jag veta senare. Det jag minns är upphetsningen (pappas), stänket, sprattlet, solen och fisken. Jag minns också (faktiskt!) att jag blev serverad den stekta fisken med spenat (och, gissar jag, kokt färskpotatis) till middag den dagen. Fångsten var inte större än att den räckte åt en mycket liten grabb...
Min första egna fångst kom några år senare. Jag bör ha varit runt åtta år och hade nyligen blivit biten efter att ha sett en klasskompis fånga en fisk (abborre igen) med sitt kastspö när vi var ute och badade. Själv hade jag inget spö men jag lyckades ordna till en metrev bestående av någon vit, spunnen, lina, ett blyhagel och en liten metkrok. Med den linan - handhållen - och kroken agnad med franskbröd lyckades jag dra upp en skaplig mört ur Fyrisån alldeles nedströms Islandsfallet. Eftersom jag var i stan så måste det ha varit antingen alldeles före eller alldeles efter sommarlovet och, troligen, en lördag. Sol, stänk och sprattel igen men ingen fisk till middag. Något villrådig slog jag, med visst besvär, ihjäl fisken och kastade, efter viss betänketid, tillbaka den i vattnet igen. Det kändes på något sätt fel och redan där och då bestämde jag mig för att i fortsättningen bara dra upp fiskar som man kunde äta.
Många fler upplevelser har det blivit efter dessa två och förhoppningsvis så har jag många som väntar på mig innan det är dags för de sälla fiskevattnen.
Min första sportfiskeupplevelse (och ett av mina tidigaste minnen) är från en solig sommardag när jag fått följa med ut i en eka (jag kan inte ha varit äldre än tre år) och blev vittne till hur min pappa lyckades fånga en liten abborre på sitt haspelspö. Att det var ett haspelspö minns jag naturligtvs inte, det fick jag veta senare. Det jag minns är upphetsningen (pappas), stänket, sprattlet, solen och fisken. Jag minns också (faktiskt!) att jag blev serverad den stekta fisken med spenat (och, gissar jag, kokt färskpotatis) till middag den dagen. Fångsten var inte större än att den räckte åt en mycket liten grabb...
Min första egna fångst kom några år senare. Jag bör ha varit runt åtta år och hade nyligen blivit biten efter att ha sett en klasskompis fånga en fisk (abborre igen) med sitt kastspö när vi var ute och badade. Själv hade jag inget spö men jag lyckades ordna till en metrev bestående av någon vit, spunnen, lina, ett blyhagel och en liten metkrok. Med den linan - handhållen - och kroken agnad med franskbröd lyckades jag dra upp en skaplig mört ur Fyrisån alldeles nedströms Islandsfallet. Eftersom jag var i stan så måste det ha varit antingen alldeles före eller alldeles efter sommarlovet och, troligen, en lördag. Sol, stänk och sprattel igen men ingen fisk till middag. Något villrådig slog jag, med visst besvär, ihjäl fisken och kastade, efter viss betänketid, tillbaka den i vattnet igen. Det kändes på något sätt fel och redan där och då bestämde jag mig för att i fortsättningen bara dra upp fiskar som man kunde äta.
Många fler upplevelser har det blivit efter dessa två och förhoppningsvis så har jag många som väntar på mig innan det är dags för de sälla fiskevattnen.
