Våren kommer aldrig smärtfritt, utan motstånd. Vinterns lömska klor är långa och greppet hårt som is.
Barmark och plusgrader var gårdagens melodi men idag syns bara vitt utanför gårdens fönster. Besvikelsen slår nästan luften ur den hungrige spinnfiskaren, där han sitter på köksbänken och spanar ut över vidderna. Tjugo centimeter snö pratade de om. Sjutton minus på onsdag. Suckarna ljuder tungt. Spinnfiskaren tycker synd om sig själv. Trots hans vetskap om att det är likadant varje år vid denna årstid. Att bakslagen, eller måhända återfallen, hör mars månad till är lika givet som att Snoken är stockholmare. Det lindrar dock inte besvikelsen. Snarare spär på den. Det händer något med spinnfiskarens hjärna efter ca tre månader med istäckta fiskevatten. Fundamentala kopplingar glappar, logiska resonemang grumlas, rinner runt som någon trögflytande sörja i skallen. Självklara fakta har svårt att få fästa när det eviga mantrat snurrar på sin ändlösa loop; öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda – öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda…
Att det plötsligt blir full vinter igen i början av mars ses därför inte som den naturliga del av nordeuropeiskt väder som det är. Det ses bara som ett hån. Som Murphys lag om alltings jävlighet. Men å andra sidan hör ju det också årstiden till. Att spinnfiskare lipar, klagar och tycker synd om sig själva. Det är precis lika självklart som snöns obarmhärtiga återfall. Annars vore det helt enkelt inte mars.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
