Hej!
"Kast hinder" har vi nog alla råkat ut för någon eller några gånger som flugfiskare.
Ett sådant jag minns mest, råkade jag ut för när jag och Bosse skulle fiska i en tjärn i norra Dalarna på 80 talet.
Det fanns en del fina Öringar i sagda järn, men snitt vikten låg väl på 5 - 8 hg ungefär. Men med anpassad utrustning av den litet lättare modellen, så var även de mindre fiskarna kul att fighta.
Kvällen, när vi efter ett par kilometers skakande och vibrerande på en liten skogs väg i kompisens PV Duett, och till slut nådde tjärnen var riktigt fin. Ingen vind att tala om och här och där vakade fisk. Troligen efter mygg och någon enstaka Nattslända så vitt vi kunde se.
De flesta vaken var i en liten vik i den andra änden av tjärnen. Där var viken som bredast kanske 25 - 30 meter. Alltså kunde man i stort sett lägga linan nästan till andra sidan med litet tur och skicklighet.
Bosse och jag bestämde oss för att ta varsin sida av viken. Så smygande bakom buskar och ris, så tog vi oss så sakteliga dit.
Där jag skulle stå, var det rätt sankt och svampigt i marken. Det enda stället som erbjöd utrymme nog att kasta och relativt fast mark var väl en 2 x 2 meters ruta. Ungefär 15 meter bakom stället stod ett stenblock på högkant och toppen av en liten buske stack upp ovanför denna några centimeter.
Bosse och jag siktade in oss på varsin vakande fisk. Vattnet, var nästan kaffe färgat av humus så det var i stort sett omöjligt att se hur stor fisken i fråga var?
Jag viftade ut min E 12 vid sidan av ett vak. och började ta hem linan. Nix! Fisken visade inget intresse. Tog jag hem flugan för sakta eller för fort? Eller plaskade rent av linan för mycket i landnings ögonblicket kanske? For det genom mitt huvud. Jag snegla åt Bosses håll. Han stod just och luft kastade igen.
Vid 3:e kastet högg en mindre Öring som snabbt togs in och fick gå tillbaka.
Jag hade knappt rest mig upp för än ett glatt utrop från andra sidan viken talade om för mig att Bosse hade krokat en fin fisk. Den visade sig väga 1.2kilo. En riktigt skaplig fisk för den tjärnen.
Jag tappade en fisk straxt därefter som snodde in tafsen i ett bestånd med Näckrosor. Men kvällen var inte gammal, så jag brydde mig inte så mycket om att den gick sin väg. Vi hade gott om tid att fånga fisk jag och kompisen.
Men sedan gick det troll i det hela!
Ni minns väl den där toppen av busken bakom den stora stenen bakom där jag stod jag snackade om tidigare? Jo, där lyckades jag sätta i stort sett varje kast! Hur jag än försökte? Så nog fan hamnade flugan i den.
Jag muttrade och svor mer och mer för varje gång detta hände. Och när man blir stressad och förbannad? Ja, då kastar man ju som en anka också. Och för varje kast jag satte och svor och domderade, så fnissade Bosse mer och mer. Efter det 10:e misslyckade kastet, så låg han på marken och skrattade hejdlöst åt vad jag sade....Njae, mer skrek skulle jag tro?
Och när jag hörde hur han hade roligt, så kunde jag inte låta bli att börja att fnissa självt. Bosse har ett smittande skratt dessutom. Jag skattade också till slut. Troligen också för att jag insåg att jag måste ha utgjort en rätt komisk och löjlig figur där jag högröd i ansiktet nästan hoppade omkring av ilska och tuggande fradga som en Rabies smittad hund.
Det konstiga var att ingen av oss kunde sluta att skratta. Det var tyst ibland i några sekunder. Sedan var det någon av oss som satte igång den andre. Till slut gav vi båda upp och gick tillbaks till bilen och åkte mot Bosses stuga. Till och med när vi satt där i bilen så små skrattades det lite då och då åt eländet.
Ack ja! Men vi....Eller rättare sagt jag, fick min revanch dagen efter i en å då jag fick en fin Harr på närmare 1.5 kilo. Bosse fick ett par fina fiskar också. Öringar då.
Ja, mina fiske bröder, så kan det gå till ute i bushen ibland!
"Kast hinder" har vi nog alla råkat ut för någon eller några gånger som flugfiskare.
Ett sådant jag minns mest, råkade jag ut för när jag och Bosse skulle fiska i en tjärn i norra Dalarna på 80 talet.
Det fanns en del fina Öringar i sagda järn, men snitt vikten låg väl på 5 - 8 hg ungefär. Men med anpassad utrustning av den litet lättare modellen, så var även de mindre fiskarna kul att fighta.
Kvällen, när vi efter ett par kilometers skakande och vibrerande på en liten skogs väg i kompisens PV Duett, och till slut nådde tjärnen var riktigt fin. Ingen vind att tala om och här och där vakade fisk. Troligen efter mygg och någon enstaka Nattslända så vitt vi kunde se.
De flesta vaken var i en liten vik i den andra änden av tjärnen. Där var viken som bredast kanske 25 - 30 meter. Alltså kunde man i stort sett lägga linan nästan till andra sidan med litet tur och skicklighet.
Bosse och jag bestämde oss för att ta varsin sida av viken. Så smygande bakom buskar och ris, så tog vi oss så sakteliga dit.
Där jag skulle stå, var det rätt sankt och svampigt i marken. Det enda stället som erbjöd utrymme nog att kasta och relativt fast mark var väl en 2 x 2 meters ruta. Ungefär 15 meter bakom stället stod ett stenblock på högkant och toppen av en liten buske stack upp ovanför denna några centimeter.
Bosse och jag siktade in oss på varsin vakande fisk. Vattnet, var nästan kaffe färgat av humus så det var i stort sett omöjligt att se hur stor fisken i fråga var?
Jag viftade ut min E 12 vid sidan av ett vak. och började ta hem linan. Nix! Fisken visade inget intresse. Tog jag hem flugan för sakta eller för fort? Eller plaskade rent av linan för mycket i landnings ögonblicket kanske? For det genom mitt huvud. Jag snegla åt Bosses håll. Han stod just och luft kastade igen.
Vid 3:e kastet högg en mindre Öring som snabbt togs in och fick gå tillbaka.
Jag hade knappt rest mig upp för än ett glatt utrop från andra sidan viken talade om för mig att Bosse hade krokat en fin fisk. Den visade sig väga 1.2kilo. En riktigt skaplig fisk för den tjärnen.
Jag tappade en fisk straxt därefter som snodde in tafsen i ett bestånd med Näckrosor. Men kvällen var inte gammal, så jag brydde mig inte så mycket om att den gick sin väg. Vi hade gott om tid att fånga fisk jag och kompisen.
Men sedan gick det troll i det hela!
Ni minns väl den där toppen av busken bakom den stora stenen bakom där jag stod jag snackade om tidigare? Jo, där lyckades jag sätta i stort sett varje kast! Hur jag än försökte? Så nog fan hamnade flugan i den.
Jag muttrade och svor mer och mer för varje gång detta hände. Och när man blir stressad och förbannad? Ja, då kastar man ju som en anka också. Och för varje kast jag satte och svor och domderade, så fnissade Bosse mer och mer. Efter det 10:e misslyckade kastet, så låg han på marken och skrattade hejdlöst åt vad jag sade....Njae, mer skrek skulle jag tro?
Och när jag hörde hur han hade roligt, så kunde jag inte låta bli att börja att fnissa självt. Bosse har ett smittande skratt dessutom. Jag skattade också till slut. Troligen också för att jag insåg att jag måste ha utgjort en rätt komisk och löjlig figur där jag högröd i ansiktet nästan hoppade omkring av ilska och tuggande fradga som en Rabies smittad hund.
Det konstiga var att ingen av oss kunde sluta att skratta. Det var tyst ibland i några sekunder. Sedan var det någon av oss som satte igång den andre. Till slut gav vi båda upp och gick tillbaks till bilen och åkte mot Bosses stuga. Till och med när vi satt där i bilen så små skrattades det lite då och då åt eländet.
Ack ja! Men vi....Eller rättare sagt jag, fick min revanch dagen efter i en å då jag fick en fin Harr på närmare 1.5 kilo. Bosse fick ett par fina fiskar också. Öringar då.
Ja, mina fiske bröder, så kan det gå till ute i bushen ibland!
