Om Att Inte Äta Julbord.
Julbordens tid var inne. På vår arbetsplats skulle vi precis som på många andra ställen bli bjudna på firmans bekostnad, i alla fall de som ville. Det fanns nämligen även en möjlighet att välja julklapp.
Jag har aldrig varit något för att äta julmaten på restaurang. Där är det bara stoj, stök, varm sylta, kall Janssons frestelse och slut på just det jag vill ta mer av.
Däremot finns det mycket kvar av sånt, folk äter sig feta av till vardags. Men det spelar inte så stor roll, eftersom jobbet bjuder på julstämningen. Det blir alltså till att backa om på de gamla vanliga antibiotiska köttbullarna, genmanipulerade korvarna och hormonskinkan.
Till slut går man däst och väderspänd från bordet med en obehaglig känsla i halsgropen av att allt det där, som nyss var så tvunget att proppa i sig bara för att det var gratis, det kommer man snart att få se igen. När sen maten åter är ute i friska luften, vad finns kvar av stämningen då? Dålig smak i munnen?
Skulle trots allt doppet i grytan, sillen, rödkålen, starkosten, revbensspjällen och den rökta ålen finna för gott att hålla sig kvar inne i kroppsvärmen ytterligare en tid, så kommer de garanterat att bidra till halsbränna, trög mage, gallsten och huvudvärk. Vad blir den samlade behållningen av det? Ytterligare ett halvkilo gubbfläsk att banta bort? Gratis julbord på restaurang är ett fördärv!
Jag valde julklapp och fick en välfylld korg med delikatesskex, lyxmarmelader, exklusiva teer och annat gott, att avnjuta i hemmets lugna stilla ro. Det följde med en liten behändig tesil i rostfritt stål också. Den kan jag ha nytta av länge. Silen kan ju till och med komma att gå i arv! Vem vill ärva ett uppätet julbord?
Men det bästa av allt var att jag fick en ärlig kram med känsla i av chefen. Såna kramar vankas det inte så många av nu för tiden. Man får vara tacksam för de som erbjuds och leva på dem till nästa goda jul.
© Börje Eriksson 2003
Julbordens tid var inne. På vår arbetsplats skulle vi precis som på många andra ställen bli bjudna på firmans bekostnad, i alla fall de som ville. Det fanns nämligen även en möjlighet att välja julklapp.
Jag har aldrig varit något för att äta julmaten på restaurang. Där är det bara stoj, stök, varm sylta, kall Janssons frestelse och slut på just det jag vill ta mer av.
Däremot finns det mycket kvar av sånt, folk äter sig feta av till vardags. Men det spelar inte så stor roll, eftersom jobbet bjuder på julstämningen. Det blir alltså till att backa om på de gamla vanliga antibiotiska köttbullarna, genmanipulerade korvarna och hormonskinkan.
Till slut går man däst och väderspänd från bordet med en obehaglig känsla i halsgropen av att allt det där, som nyss var så tvunget att proppa i sig bara för att det var gratis, det kommer man snart att få se igen. När sen maten åter är ute i friska luften, vad finns kvar av stämningen då? Dålig smak i munnen?
Skulle trots allt doppet i grytan, sillen, rödkålen, starkosten, revbensspjällen och den rökta ålen finna för gott att hålla sig kvar inne i kroppsvärmen ytterligare en tid, så kommer de garanterat att bidra till halsbränna, trög mage, gallsten och huvudvärk. Vad blir den samlade behållningen av det? Ytterligare ett halvkilo gubbfläsk att banta bort? Gratis julbord på restaurang är ett fördärv!
Jag valde julklapp och fick en välfylld korg med delikatesskex, lyxmarmelader, exklusiva teer och annat gott, att avnjuta i hemmets lugna stilla ro. Det följde med en liten behändig tesil i rostfritt stål också. Den kan jag ha nytta av länge. Silen kan ju till och med komma att gå i arv! Vem vill ärva ett uppätet julbord?
Men det bästa av allt var att jag fick en ärlig kram med känsla i av chefen. Såna kramar vankas det inte så många av nu för tiden. Man får vara tacksam för de som erbjuds och leva på dem till nästa goda jul.
© Börje Eriksson 2003
Bra skrivet.
Kommentera