Inte så väldigt unikt men i alla fall...
Jiggade efter abborre i en sjö strax söder om Linköping och hade en riktig huggrush. Små abborrar som fick spötoppen att darra nästan konstant. Då jag skulle veva upp en av dom små börjar spöt buga ända ner i handtaget. Efter ett par tunga rusningar visar sig till slut en helt ok gädda som vägrar släppa taget om abborren som fortfarande har jiggen i munnen. Till slut släpper den dock då den är alldeles vid båten.
Sen var det den gången jag fått med mig flickvännen på lite sommarfiske. Jag får ett tungt hugg på ul-spöt. Sakta men säkert låter sig besten tvingas in i omgångar, det är ett sånt där skönt hugg utan livliga knyckar utan bara lungna bestämda rörelser som bara en riktigt stor fisk kan åstadkomma. Spöet får jobba till bristningsgränsen men till slut är fisken framme vid bryggan vi fiskar från, men där tar det stopp. Lika mycket lina som jag tar in lika mycket löper ut, gång på gång och riktigt långsamt. Tankarna snurrar, kan det vara pb? Adrenalinet pumpar och jag känner att det är den här känslan som gör att man fiskar. I samma ögonblick uppenbarar sig den sten jag de senaste minutrarna försökt släpa upp men som gång på gång rullat tillbaks nedför den branda stenbotten utanför bryggan. Helt klart pb alltså. Kroken sitter perfekt krokad i nån slags avlagring. Flickvännen garvar och konstaterar att hon gick segrande från den turen både i antal och storlek. Trots förödmjukelsen kan också jag bara garva och konstatera att det faktiskt var det skönaste hugg jag haft på hela dan.
Jiggade efter abborre i en sjö strax söder om Linköping och hade en riktig huggrush. Små abborrar som fick spötoppen att darra nästan konstant. Då jag skulle veva upp en av dom små börjar spöt buga ända ner i handtaget. Efter ett par tunga rusningar visar sig till slut en helt ok gädda som vägrar släppa taget om abborren som fortfarande har jiggen i munnen. Till slut släpper den dock då den är alldeles vid båten.
Sen var det den gången jag fått med mig flickvännen på lite sommarfiske. Jag får ett tungt hugg på ul-spöt. Sakta men säkert låter sig besten tvingas in i omgångar, det är ett sånt där skönt hugg utan livliga knyckar utan bara lungna bestämda rörelser som bara en riktigt stor fisk kan åstadkomma. Spöet får jobba till bristningsgränsen men till slut är fisken framme vid bryggan vi fiskar från, men där tar det stopp. Lika mycket lina som jag tar in lika mycket löper ut, gång på gång och riktigt långsamt. Tankarna snurrar, kan det vara pb? Adrenalinet pumpar och jag känner att det är den här känslan som gör att man fiskar. I samma ögonblick uppenbarar sig den sten jag de senaste minutrarna försökt släpa upp men som gång på gång rullat tillbaks nedför den branda stenbotten utanför bryggan. Helt klart pb alltså. Kroken sitter perfekt krokad i nån slags avlagring. Flickvännen garvar och konstaterar att hon gick segrande från den turen både i antal och storlek. Trots förödmjukelsen kan också jag bara garva och konstatera att det faktiskt var det skönaste hugg jag haft på hela dan.
Kommentera