Förr, vill jag åtminstone minnas, var det bättre. Då fick jag nästan alltid fisk. Ofta stor fisk. Blev jag någon gång utan var min reaktion förvåning. Mycket fiskrensning blev det. Nästan alla tog ju upp i stort sett all fisk som högg på den tiden.
Nu är det, har jag förstått, C&R som gäller. Folk lägger ner tid och pengar på att fånga fin matfisk som de sedan fotograferar och sätter tillbaka. Sedan åker de förbi affären och köper pangasiusfilé, fiskpinnar eller falukorv.
Själv har jag tagit det fångstlösa fisket ett steg längre. Jag fångar numera aldrig någon fisk. Nåja, nästan aldrig i alla fall. I min dragask har jag ett antal noga utvalda och omsorgsfullt testade beten som det är så gott som riskfritt att kasta ut och veva hem. Inte ens på en sk hot spot under optimala yttre förutsättningar är det någon beaktansvärd risk att en fisk ska hugga.
Med stigande ålder och bekvämlighet har jag börjat uppleva det som aningen jobbigt att stå och kasta drag flera timmar i sträck. Även om man inte behöver drilla någon fisk blir det tröttande i längden. Inte minst för ryggen. Därför har jag nu börjat utforska metets möjligheter. Den uppenbara fördelen är att mete kan bedrivas bekvämt sittande medan man dricker kaffe, äter macka, röker pipa, halvsover eller bara njuter av att inte behöva göra någon som helst nytta.
Den potentiella nackdelen med mete är att det sägs vara en mycket effektiv fiskemetod. Det var därför med viss oro jag i helgen begick årets metepremiär. Men allt gick bra. Trots att jag utmanade ödet och använde en dyr kemiskt vässad krok att sätta min räkstjärt på fick den vara i fred. Jag kunde i lugn och ro puffa Capstan och läppja på mitt Fisherman´s Tea.
Nu kanske jag tar för stora ord i min mun men jag känner mig rätt säker på att jag ska kunna bemästra även metkonsten och kunna bedriva den med samma monumentala ineffektivitet som präglar mitt spinnfiske.
Kommentera