Fiske (ljug) historier.

[Jock Scott]

Stor fiskare, sägs enligt gammal hävd, kunna hitta på fiske historier om sina bravader vid vattnet.

Så jag tänkte starta en tråd där ni får dra ena riktiga ljugarbänk rövare. Men försök göra dem så trovärdiga ni kan? Inga "När jag tog 3st 20 kg Gäddor på 0.15 lina på en timme" typ.

Skulle vara kul att se hur god fantasi och hur bra berättar egenskaper ni har?

[BeBest]

Såg-Pelle 1

Jag var knappt tonåring under andra världskriget. Det var vanligt på den tiden att låta stadsbarnen komma till landet för att äta upp sig, få andas frisk luft och utföra stärkande övningar. Arbetskraften var ju i allmänhet inkallad till landets försvar så lite äldre busungar, till vilka jag med all säkerhet räknades, skickades iväg för att bli höbärgningshjälp på bondgårdar och liknande. Min syster hade gift sig med en jordbrukare i västra Hälsingland. Dit kom jag och fick minsann göra rätt för mig så det kändes i kroppen flera dagar efteråt men ibland fanns det lediga stunder också.

Bonden hade en yngre bror som bara var dryga året äldre än jag. Tore hette han. Vi smög längs åar eller bäckar och metade om kvällarna. Spöet täljde vi till bland videbuskarna. Lina, krok och några blybitar hade vi alltid med oss i en liten plåtask i bakfickan. Maskar och larver av olika slag fanns lite var stans, under stenar, i stubbar, i svampar och lövhögar, ja överallt. Det var inte mer som behövdes för att vi skulle fånga våra fiskar. Vi släppte bara ner betet i vattnet och lät det följa strömmen och virvlarna in bland stenar och rötter. Oftast fick vi småabborrar men ibland högg en öring. De var inte alltid så stora men knaperstekta blev de en delikatess.

En kväll smög vi oss ända ner till det gamla sågverksskjulet. Det låg i nedre änden av en tjärn, vilken fungerade som damm och upplagsplats för sågtimret. Tre byalag delade på anläggningen. Man flottade virket på åarna eller körde fram det med hästar på vintern. Stockarna lagrades sen i dammen medan byborna väntade på att det skulle bli deras tur att få såga.

Sågen och taket behövde en större reparation men man var inte ense om hur den skulle betalas och under tiden förföll byggnaden och på grund av kriget blev inget gjort alls. Lutningen på det primitiva skjulets rangliga väggar började anta rent fallfärdiga proportioner. Efter kriget revs rucklet.

Det hade börjat stiga dimma över markerna och den taniga figuren, som rörde sig långsamt och lite ryckigt i skuggorna runt skjulet verkade streckgubbeaktig, ungefär som ett klätt skelett, ja nästan spöklik, allt efter hur han kom att döljas av slöjorna. Vi stannade andlösa bakom ett buskage och stirrade ömsom på skepnaden, ömsom på varandra. Så vacklade han till och försvann ur vår åsyn. En lång svordomsramsa spreds över vattnet samtidigt som mannen kom på fötter igen.

— Äh! sa Tore.— Det är Såg-Pelle! Han är lite konstig ibland. Tore pekade mot huvet och gjorde en menande grimas. — Han bor för sig själv i ett skogstorp på hitsidan om grannbyn. Förr såg hans föräldrar till honom och då var han hantlangare på sågen, fast numera går han halvfull och sysslolös och skäller på allt folk han ser. Fattigvården lär visst ha hand om honom nu för tiden. Det sägs att han har sin brännvinsapparat här i närheten. Vi går fram och pratar med gubben. Har vi tur så kanske han bjuder, fast fan vet om man vill ha av hans sörja.

Såg-Pelle mötte oss med misstro. Han var tydligen van att bli hunsad av traktens glopar och föredrog att själv gå till anfall först. Jag tror aldrig att jag tidigare fått en sån utskällning som den vi bestods med den gången men Tore bara skrattade och sa att vi inte tänkt jävlas med honom och att vi heller aldrig tidigare gjort det, så han behövde inte vara orolig. Men det var han ändå, för han hade gjort sig illa och ansåg sig vara nödsakad att omedelbart få bli bandagerad för att inte blöda ihjäl. Vi hjälpte honom att linda om den lilla skråman i handflatan med hans allt annat än rena snusnäsduk och betraktades sedan som goda jämlikar.

Precis när vi var klara hördes ett våldsamt plask från sjön. Såg-Pelle for upp och gestikulerade häftigt. — Där är han igen, den förbannade trollöringen! Varje kväll är den fan där ute men han går inte att fånga. Inte den jäveln, inte! Det är han för slug för. Jag har försökt men det gick inte. Det går aldrig säger jag! Aldrig i helvete! Den gamle sågverksarbetaren viftade upprört med händerna ut över dammen och fortsatte att förklara omöjligheten i fångstföretaget för oss. — Det går inte för han är så satans trollkunnig, den fan! Just det! Trollkunnig och slug är han! Prova själva får ni se om ni inte tror mig! Ni kommer inte att få den jäkeln! Var glada om ni får behålla livet! Åt helvete med den skitstöveln! Fy fan! Tvi!

Mannen spottade en skur förbrukat snus mot vakringarna ute på dammen, strök sig med handens avigsida om den sedan länge orakade käften, fick fram en flat plåtflaska ur sin slitna svarta kavaj, vickade ur korken, höjde pluntan mot vattnet, förde den mot sitt magra knotiga skäggspretiga ansikte, trädde in den i sin insjunkna tandlösa trut, tog en rejäl klunk, korkade igen flaskan och stoppade tillbaka den i kavajfickan igen. Allt detta skedde med blicken riktad ut över vattnet. Så stod han tyst en stund och liksom lyssnade utåt sjön. Sen nickade han, som om han uppfattat ett meddelande och vände han sig mot oss. Genom att visa oss ett belåtet grin, försökte han få oss att tro att spriten smakade gott.

Såg-Pelle blev alldeles vild var gång han såg fisken böka om i ytan och ständigt återkom han till hur han förgäves försökt fånga den. — Jag lade några gamla nät där ute. Öringjäkeln snodde runt med allihopa till en enda jävla härva och satte fast dem i det där förbannade sjunktimret så jag höll på att välta båtfan, när jag skulle försöka få loss skiten. Har ni hört en sån förbannade karibel, va!? Och då gick han upp och skrattade åt mig, så ända in i helvete! Han hade tänder! Visst! Han hade käftfan full med björntänder! Fy fan, vad han skrattade åt mig! Precis som om jag skulle vara någon slags jävla pajas! Det ekade som fan uppåt åsen av det!

Vi pojkar såg häpna på varandra. Såg-Pelle hade sett syner! En skrattande öring med björntänder! Hans hemmagjorda sågverksdricka var nog inte så gott för kroppen alla dagar även om han gillade smaken. På stående fot beslutade vi oss för att tacka nej, ifall han ville ge oss en sup för vår sjukvårdsinsats.

Den förvirrade mannen fortsatte att med yvighet i gesterna utlåta sig om sin skräckupplevelse med näten. — Satan, vad jag fick bråttom därifrån! Nätjävlarna fick bli kvar. Det är tre år sen nu, så de har väl ruttnat men dom rör jag tamejfan aldrig mer. Aldrig i helvete! Då kan jag lika gärna gå och dränka mig med en gång! Han har trollat med dom! Det är lika sant det som amen i kyrkan! Jävlar anamma! Den där sorten ska man hålla sig borta från! Skål på dig där ute, din jävla trollgubbe! Mannen gav oss en blick, som tydligt visade att han inte skulle tolerera några motsägelser, innan han vände sig ut över vattnet för att beordra öringen att dra åt helvetet med sina trollkonster. Sen svalde han ytterligare en skvätt till fiskens ära.

[BeBest]

Såg-Pelle 2

Praktiskt taget varje kväll kom Såg-Pelle vinglandes längs stigen mot sågverket med pluntan under den hårt nötta kavajen och snuset rinnande i mungipan. Han var inte så litet knepig, det måste tillstås. För var och varannan sup skålade han med fisken och till resten domderade han över den. Jag undrar om han hade något annat än trollöringen, snuset och brännvin i skallen.

En dag fick Tore tag på en postorderpriskurant från Bröderna Tysklind i Insjön. I den fanns lösningen på våra problem. Norska kastspön! Man skulle lätt kunna nå längder upp till fyrtio meter, när man förvärvat tillräcklig skicklighet. Så stod det om ett par nyuppfunna modeller i fjäderstål och lättmetall. De var absolut inte de dyraste men vi pojkar hade ändå inga möjligheter att köpa dylika nymodigheter. Men om vi fick tag på ett sånt modernt trollspö och lärde oss hantera det som det var tänkt, fanns möjligheten att överlista besten. Då kunde han åtminstone ibland komma att befinna sig inom räckhåll. Så fort vi satt för oss själva vid matbordet låg redskapskatalogen framme med kastspösidan uppslagen och drömmarna om storfiskafängen frodades.

Jag vill minnas att spöet kallades Rygja. Det var en slags enklare haspelvariant, en ful skapelse påminnande om ett förvuxet gammaldags träpimpelspö. Klingan hade en fjädrande ring i närheten av metallgreppet och fortsatte sedan i en uppåtsvängd båge. Några andra linringar än en stor en i spöspetsen hade man inte kostat på. Monterad i ett aluminiumstativ ovanpå handtaget satt rullen. Den hade en tvärställd jättespole från vilken linan hasplades av. När man skulle veva upp, så var det meningen att linan skulle läggas i en krok under rullen och på så vis styras upp på spolen. Det fanns alltså ingen linbygel som lade på linan och ingen vinkelväxel till veven heller utan man fick veva på rullens baksida likt en pennvässare. Arrangemanget var en väldigt opraktisk anordning som gjorde att linan tvinnade sig snabbt. Vi blev tvungna att sträcka ut den så mycket vi kunde var gång vi skulle till att fiska. Men att grejorna var så ohanterliga förstod inte vi när vi satt och suktade över katalogen, för det enda vi tänkte på var löftet om fyrtiometerskast och möjligheten att betvinga trollöringen.

Tore skulle fylla femton mitt i sommaren. Där fanns vår chans! Om alla hans släktingar kunde förmås till att lägga ihop sina presentpengar så skulle nog beloppet räcka till kastspöet. Han gjorde klart för alla presumtiva gratulanter att han kunde förväntas bli än mera odräglig och det ville inte säga litet, om han inte fick ett visst norskt långkastande stålspö med rulle och lina. Någon kostym eller ny cykel ville han absolut inte ha!

Han fick en stor stickad ylletröja i tjockt hemspunnet raggsocksgarn! Tvärrandig! Ojämnt breda röda och gröna ränder med ett konstigt beigesvart spräckel emellan! På den tiden tackade man, tog emot och såg glad ut. Vem som var ansvarig för att det inte blev något spö vet jag inte men syrran är ännu skäligen misstänkt! Men hade jag fått något liknande av min hustru hade det varit en krigsförklaring, en ovedersäglig skilsmässoorsak!

Spöet kom man smygandes med när sista bullbiten var uppäten och gästerna låtsades vara på väg ut och det räddade dagen. Vi befann oss dock nära vansinnets brant, då vi skulle försöka få linan på rullen och sen gällde det att hitta något lämpligt bete också innan vi kunde ge oss i kast med trollöringen. Linan var gjord av något grågrönt silkematerial och kom i två längder om femtio yards vardera men de satt inte på spolar, utan låg i en ring med tunna pappersremsor om. Ringen var monterad på en bit kartong med fyra utstansade långa tungor, vilka böjts upp för att hålla linan och sedan böjts tillbaka in i hålen efter tungorna. Det trasslade ihop sig naturligtvis! Vi blev tvungna att klippa av och knyta ihop stump för stump till allting fanns på plats.

Vi slapp lagårdsjobbet den kvällen. I cykelboden hade Tore hittat en gammal dragvinda och fiskehåv som hans farsa hade när han rodde efter gädda nere på älvselet. Håvnätet var för ruttet för att duga men på vindan satt ett stort nästan blankt Siljansdrag med rostiga krokar. Plåtbiten skulle bli trollöringens sista måltid! Betet var ju stort och klumpigt men det ansågs vara synnerligen begärligt av alla stora fiskar enligt den tidens förståsigpåare! Dessutom var det det enda drag vi hade tillgängligt. Och enligt uppgift hade ju vårt tilltänkta byte björntänder, så varför inte? Vi skaffade oss flera beten senare men det är osäkert om de var så mycket bättre … eller sämre.

Tore filade krokspetsarna vassa och gned bort de värsta fläckarna på draget. Nu borde vi enkelt kunna komma till tals med trollöringen. Det var vi övertygade om. Det var mest en tidsfråga, innan vi skulle få se den komma upp på land för gott. Vi trodde vi kunde få den redan första kvällen, redan i första kastet! Och sen avsåg vi att i triumf bära hem monstret på en lång stång mellan oss. Det hade vi planerat. Alla skulle få se vilka baddare vi var på trollöringsfiske!

Med spöet i näven gränslade Tore sin gamla gubbcykel och jag tog syrrans. Andfådda och svettiga av ansträngningen och sommarkvällsvärmen ställde vi hojarna vid sågbyggnaden och begav oss mot udden, där vi tänkte att den första och enda duellen med den mystiske trollkonstnären i fiskkostym skulle utspelas. Solen gick fortfarande högt över skogsåsarna, så det fanns naturligtvis gott om tid att söka efter öringen men vi var ivriga och hade bråttom.

[BeBest]

Såg-Pelle 3

Det gick dessvärre inte riktigt så, som vi tänkt! Sjön härbärgerade oväntade konkurrenter om fisken. En båt höll till ute på dammen. Två personer fanns i den. Iförd smårutig ljusgrå keps, rödrutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar och sådana där blå arbetsbyxor med bröstlapp och hängslen rodde en kraftfull man ekan. En trindare sort, vilken hade klätt upp sig i en grönspräcklig Sherlock Holmes hatt, vit skjorta med mörk slips och grön och beige diagonalrutig slipover, svarta byxor och lårhöga sjöstövlar, stod i aktern och svingade ett spö med en lång lina på.

Jag hade aldrig sett något liknande beteende. Inte i en båt. Det närmaste jag hittade att jämföra med var hovkuskarna men inte ens de hade så långa piskor då de körde kungens paradvagn. Jag bara gapade förvånat fast Såg-Pelle lät käften gå så den snusiga saliven yrde omkring honom. Han var inte lika imponerad av föreställningen utan gormade och gick an åt männen i båten på sitt kraftfullaste vis. Särskilt illa föreföll han tycka om tjockisen med spöet. Gubben var långt värre ilsk än vanligt. Han var skvatt galen! Hade han fått tag på dem, hade han nog dödat! Plötsligt välvde ytan till vid båten och männen stänktes ned av en störtflod sjövatten. Det var knappt spöviftaren klarade sig från att falla överbord. När han återfått fattningen, upptäckte han att linan rusade av rullen. Knarrbromsen tjöt som en sågklinga. Han höjde spöspetsen men det gick nästan inte. Spöet böjdes i en djup båge och fyrtio, femtio meter bort kom en ny kaskad, därefter började båten att röra sig baklänges åt det hållet. Först sakta men sedan obevekligt allt fortare, trots att roddaren ibörjan försökte bromsa.

Såg-Pelle ömsom hånade fiskarna, ömsom svor över dem och ömsom bönföll dem att kapa linan medan de ännu var vid liv! Båten följde efter eruptionerna i dammen med stadig fart. Roddaren hade lagt upp årorna och spösvingaren försökte bromsa rullen till ingen annan nytta än att knarren förde mindre oväsen. Öringen drog båten med två personer hur lätt som helst! Avståndet mellan fisken och fiskarna förblev i stort sett konstant och linan ven, när den skar genom vattnet.

Så långt hade bogseringen skett i dammens mitt men nu bytte fisken taktik. På vår sida skådade ändarna av några grova dykarstockar ut över vattnet likt jättestora grodögon. Det var där Såg-Pelles nät hade fastnat. Mot timret sattes kursen och farten ökade! Roddaren försökte parera undan båten men den törnade mot en av stockarna. Åter höll den stående mannen på att falla ur, allt under ljudliga protester över öringens och roddarens förmågor och oförmågor. Öringen fortsatte att oförtrutet spänna linan och spösvingaren gjorde sitt bästa för att få stopp på fisken men tvingades ge efter på pressen. Av hans rop att döma, trodde han att han hade Norrlands största jättelax på kroken.

Såg-Pelle sprang snubblande fram och tillbaka längs stranden allt efter hur turerna gick ute på vattnet. Han svor och hånskrattade om vart annat. — Nog är det väl själva fan också! … Att ni inte begriper vad ni ska göra! Har jag inte sagt att det är en trollöring?! … Jävlar anamma! … Den kommer att dränka er! Det är rätt åt er, era jävla dårar! … Skär av linan för helvete! Kapa linan medan ni kan har jag sagt! … Jävla skithögar! Fan ska ta er om ni inte lyder! Det är då satan så säkert! … Förbannade tokjävlar! … Far åt helvete med dej, du din pomaderade tjockjävel! Dränk dej bara! Gör det, så jag slipper se dig! Här har du inget att göra! Dra för fan i våld och ta den andre jäveln med dig! Försvinn!

Fisken drog nu iväg mot Såg-Pelles håll, så det började gå svallvågor på grundvattnet. Inne vid land gjorde besten ett språng. Det var första gången den visade sig ovan ytan. Hoppet var våldsamt och måste ha kommit överraskande för fiskarens sätt att möta de uppkomna påfrestningarna på utrustningen var kanske inte helt välberäknat, eftersom tafsen brast och fisken föll med ett otäckt skvalpande läte på strandgruset invid Såg-Pelles fötter.

Han stod plötsligt framför ett ovanligt långt och grovryggat vidunder, mörkbrungrönt, ja nästan svart och med mängder av ljusare fläckar längs sidan. Monstret hade ett hiskligt elakt huvud, nattmörka gulringade ögon och en grotesk käft med underbett. Tänderna var många och sylvassa, fenorna också mörkt brungröntonade samt liksom fläckigt randiga. Inför våra förskräckta ögon förvandlades trollöringen till en gädda i otrolig storlek, kanske uppåt femton kilo. Såg-Pelle försökte buffa ner henne i sjön med foten men hon drev stel med buken upp genom vattnet mellan stenarna. Ingen gälrörelse, inget slag med den kraftiga stjärten, bara en styvkrampad lätt böjd kropp som gled i en båge och stannade en dryg meter ut i ett snår av vattenklöver.

Alla tre såg vi paralyserade på den vita buken, som bröt de svaga vågorna från kvällsbrisen. Fenorna darrade och viftade orytmiskt och huden genomfors av oregelbundna rysningslika kårar. Situationen var overklig. Det var som att stå inför ett ungt livs oväntade död. Vi befann oss plötsligt i en tystnad, som överröstade alla ljud.

Jag tror Tore var först att ta sig ur chocktillståndet. — Hon är slut! Den gäddan har gjort sitt! Det är färdigt för henne nu men var är öringen? Vart tog den vägen? Var trollöringen en gädda?

Det kunde man man fråga sig men mest frågande var Såg-Pelle! Tyst, framåtböjd med hängande armar, betraktade han dödskampen med tomma ögon. Alla svordomar, alla förbannelser han utslungat mot fisken hade helt plötsligt fått en ödesdiger verkan. Det som utspelade sig i vattnet var oförklarligt för honom. Det var obegripligt och omöjligt att ta in i hans omtöcknade medvetande. Det blev till en ny trolldom, en ondskefull magi av den värsta sorten och det var spöviftaren som utövat den. Hans omhuldade föreställning om en jätteöring dog nu nesligen i skepnad av en simpel gädda och detta utan att han kunde ingripa. Det var en skymf, ett helgerån, ett nidingsdåd mot sågdammens alla mystiska väsen, mot alla drömmar, mot honom själv, mot hela världen! Trollöringen, hans dystra kvällars dryckessällskap och trätobroder, var oåterkalleligen borta.

Männen hade under tiden glidit fram till oss, ivriga att få sitt byte. Med en rostig hemsmidd huggkrok genom buken bärgades besten ombord. I käften satt en krok med en tuss fjädrar i ett flertal färger. Vid åsynen av den redan slappa gäddkroppen, vilken hängde böjd och genomborrad, vacklade Såg-Pelle till men kom sig snart och stapplade med sina vanliga ryckiga rörelser neråt sågen.

Söndagen efter sågs han gå i kyrkan. Besöket ansågs nog vara oväntat i mångas ögon och påstods ha varit det första efter moderns begravning. Man sa att han deltog med stort engagemang och dessutom lär han ha varit nykter och det hade väl inte hänt sedan konfirmationen. Sedan dess är han försvunnen. Kanske tog han sitt liv. Kanske spärrades han in på sinnessjukhus. Det gick många rykten men ingen kunde säga säkert.

[Exxet]

Oslagbart BeBest !

ingen ide att ens försöka

Måste lägga till i efterhand: En ny fiskeromansförfattare har stigit fram

[BeBest]

Jag fick se att en del av stoyn inte kommit med men nu finns den på plats i början av del 3.

[byggarn]

fängslande så man bara måste läsa till slutet,jag lyfter på fiskesmäcken.

[BeBest]

Oslagbart BeBest !

ingen ide att ens försöka

Måste lägga till i efterhand: En ny fiskeromansförfattare har stigit fram

Berättelsen finns med i ett romanmanuskript som inget förlag vill ge ut, så jag tänkte att jag plockar väl några russin och gör en novell av dem.

[Guideline]

Den enda gång en fiskare talar sanning är när han säger att fiskare alltid ljuger.

[EuroPike]

Underbar berättelse BeBest!