Ola och jag fiskar Harr i Norge.
_________________________
Denna fiske tripp tilldrar sig i slutet av 70 talet.
Vi hade efter ett tips dragit till denna medelstora å på Vestlandet från Stockholm i Olas gamla, men välskötta Saab V4.
Det regnade en hel del efter att vi hade passerat gränsen under natten, vilket ju kunde betyda både positiva saker eller det motsatta för fisket. Efter att ha kört några mil på den Norska sidan, bestämde vi oss för att hitta en plats att slå upp tältet på och sova litet innan vi fortsatte de drygt 2 milen som återstod.
Sagt och gjort, vi fann så småningom en lovande plats att sätta upp nattlägret på och krypa ned i sovsäckarna i. Snart så sov vi gott båda två. MEN vaknade några timmar senare av att det var ett rackarns liv och rörelse utanför tältet! Det grymtades och stampandes en hel del utanför tält duken som plötsligt kändes väldig tunn och otrygg.
Jag stack försiktigt ut huvudet ur tält öppningen, och fann att vi var omgivna av ett gäng renar, som tydligen tyckte att vårt läger var väldigt intressant. Eller så hade vi haft oturen att slå ned våra tält pinnar rätt på ett för Renarna mat ställe? Jag sände en tacksam tanke till högre makter att vi inte hade våra ryggsäckar utanför tältet utan inne i absiden. Och att våra fiske utrustningar var kvar i bilen. Fan vete hur det hade gått med dem annars?
När Renarna såg mitt yrvakna face, så blev de skrämda och travade iväg. Och jag förstår dem. Säkert, var det ingen vacker syn.
När Ola och jag hade lugnat ner oss från detta bryska uppvaknande, så åt vi frukost och fikade innan det var dags att sätta oss i bilen igen. Regnet hade upphört, och det var litet gluggar i molntäcket, vilket ju lovade gott.
De vägarna vi åkte på sedan var rena tvättbrädan med gropar här och där. Ibland var det så att tänderna skallrade när vi åkte ned med ett eller flera hjul i en del av dessa. Men vyerna vi bjöds på medan vi skakade fram var en fin kompensation för det usla väglaget.
Till slut, lyckades vi manövrera oss fram till huset där fiske korten skulle införskaffas. Ett gult två vånings hus i utkanten av en liten by. En hund började att skälla och kom gående emot oss på grusgången. Men den verkade dock välvilligt inställd, när den viftade på svans knorren. Det var någon slags spets hund, som säkert användes för jakt av ägaren när den inte vaktade bostaden. Den lät oss i alla fall stiga in genom grinden och följde med oss till ytterdörren, innan den förlorade intresset för oss och vände om och försvann runt hus knuten i jakt på ny stimulans.
Ola, knackade på, och vi hörde att någon därinne ropade att vi kunde kliva in. Väl inne i hallen, så fann vi att det satt en äldre man och spelade kort vid köks bordet med en annan yngre karl. På bordet, stod det kaffe koppar, och en flaska, jag misstänkte innehöll något starkt.
Den äldre mannen, som troligen var husets ägare, tittade upp från korten han höll i handen och sade:
- Jaha pojkar, ni ska fiska i ån antar jag? Jo, det höll vi ju med om.
Han reste sig, gick fram till en låda och plockade ut ett block med fiske kort. När dessa var ifyllda och betalade, så förhörde vi oss om hur fisket var?
- Njae, sade mannen, Det finns ju ingen stor fisk längre....Kanske de största väger 1.5 kilo. Finns kanske några få större också? Ola och jag tittade på varandra och jag såg på hans ansiktsuttryck att fisk i den storleken dög väl för både honom liksom för mig.
Ola, frågade då om han fiskade mycket självt?
Mannen gjorde en grimasch. - Nä, inte nu för tiden. Det är för mycket små fisk nu mer. Annat var det förr!
När vi hade små pratat med männen en stund, så tackade vi för oss. På vägen till dörren hejdade den äldre mannen oss och frågade om vi behövde mask? Jag anande att kanske det skulle verka snobbigt att tacka nej och säga att vi skulle fiska med fluga? Så jag skyndade mig att säga att "Tack men det har vi ordnat redan". Ola, tittade litet underligt på mig, men så verkade han förstå min vita lögn han också. Männen verkade i och med detta svar förlora intresset för oss och återgick till kort spelandet.
Vovven, mötte oss och följde med oss till grinden. Antar att den ville försäkra sig om att vi kom utanför tomt gränsen ordentligt? Hunden tog sin vakt syssla på allvar verkade det.
Väl iväg så körde vi på en slingrande och smal grusväg en bit. Vi hade fått väg anvisningen till ån utritad på ett av våra fiske korts baksidor + en del muntligt. Till slut, så hittade vi den lilla parkerings fickan med fiske skylten och namnet på Ån.
Nu var vi ivriga att ta oss fram till vattnet och finna en lämplig läger plats.
Det tog oss inte någon längre stund att hitta en fin sådan plats straxt ovanför en större fors nacke.
Gissa om vi spanade efter vak medan vi satte upp tältet och byggde en eld stad + samlade bränsle till elden?
Nu såg vi inga vak för stunden eftersom klockan var i det närmaste mitt på dagen. Men blicken, letade sig ändå automatiskt ut över vattnet då och då. Hoppet, är ju det sista som överger en fiskare sägs det ju.
Medan vi satt på varsin sten vid elden där kaffe pannan puttrade, hängandes på en stadig gren, så ägnade vi oss åt att plocka ihop utrustningen och förstås diskutera vilken eller vilka flugor som kunde tänkas vara den rätta för detta vatten och för stunden?
Jag bestämde mig för en torr Palmer fluga i brunt som första fluga. Ola, har jag för mig? Knöt på en E 12:a på tafsen. Efter att ha gjort dessa val och sörplat i oss litet av kaffet, så kröp vi in i tältet för att vila och lyssna på den medhavda transistor radion. Björn Borg, höll ju på att spela en sina berömda tennis finaler gud bevars.
Framåt sena eftermiddagen, när vi hade ätit och fikat litet till, så tog klev vi i vadarna tog spöna och travade iväg ned till ån. Inga vak visade sig ännu i poolen ovanför forsnacken. Så vi bestämde oss för att ta oss en bit uppströms för att se om vi kunde hitta några bra platser att fiska på. Det blev en del gående och små kämpande genom snåren innan vi om fram till en lugn flytande del av ån som verkade lovande.
Vi satte oss ned och satt där och spanade ett bra tag. Men det var inte en rörelse vi såg i det lätt humus färgade vattnet. Detta, trots att det var skapligt gott om diverse insekter vid och över vattnet.
Vi vandrade vidare en bit till. Och i en större hölja, så fick vi plötsligt se ett försiktigt vak, Vi drog sticka om vem som skulle börja försöket på den fisken? Ola vann den rackarn. Han smög sig som en indian inom kast håll och började vifta med spöt. Man kunde se på rytmen att han var taggad till tusen.
E 12, hamnade en bit ovanför fisken men den steg inte när flugan passerade platsen där vi hade sett den. Kanske var det fel fluga? Eller så flöt den inte på rätt sätt? Ja, teorierna blir ju alltid många vid sådana här tillfällen.
Efter ytterligare ett par lägg, så bytte han fluga till en mindre och svart kuse.
Vid andra lägget, så steg fisken och sög i sig flugan! Ola, tjoade till, och spöt böjde sig i en vacker båge.
Den for fram och tillbaka så att vattnet fräste om fluglinan.
Att drilla fisk i ett strömmande vatten innebär ju alltid risken att tafs eller lina kan fastna i någonting och så är den fisken historia. Vi var båda litet oroliga för detta. Men det gick vägen. En grann Öring på kanske 8 -9 hekto hamnade till slut i Olas håv. Ett brett och belåtet flin spred sig över hans ansikte. Jag gratulerade till fångsten och så vandrade vi vidare. En bra bit längre uppströms, hittade vi en lovande plats. Här var ån litet bredare och det fanns ett par större stenar som stack upp något över vatten ytan. Vi satt och kikade en stund. Och rätt så snart så syntes ett par vak ute i ström kanten. Jag var rätt ivrig ska jag erkänna när jag smög mig fram inom lämpligt kast håll för att nå en av dessa fiskar som nu vakade ganska ofta. Detta, lovade ju gott. Det tog dock ett antal kast och ett par flug byten innan fisken föll för en torr Coachman. Efter en stunds kamp, kunde jag håva en fin Harr på ca. kilot. Nu var humöret på topp och jag satte mig för att se Ola göra ett försök på fisk nummer 2.
Oturligt nog så bommade han mothugget något och råkade dessutom sticka fisken med flugan, så att den for iväg ut i strömmen i en plog. Det var bara att lyfta på hatten, tacka för matchen och känna sig besegrad för honom. Men vi gav inte upp. Kvällen, var ung och vi hade bara avverkat en liten del av denna vackra skogs å.
Den fiske omgången slutade rätt bra. Förutom Öringen, så fick vi 5 skapliga Harrar. Vi behöll endast 2. De andra fick gå tillbaka.
När vi var nästan framme vid tältet, så small det som ett pistol skott på andra sidan en buske som vi skulle till att runda. Vi höll nästan på att hoppa ur vadarna och tappa spöna och fisken av pur förskräckelse. Tydligen hade vi råkat komma förbi precis där en Bäver höll till för stunden. Och för att varna oss, så hade den på Bävrars vis daskat den platta svansen hårt mot vatten ytan.
Snacka om skrämm skott!!!
Det tog ett tag innan vi hade lugnat oss efter denna smäll där i halv mörkret vid ån.
Resten av veckan blev på det hela taget riktigt lyckad och vi fisken del fina fiskar, b.la. en Öring på 1.3 kg och ett par Harrar som vägde en bit över kilot. Det var med saknad vi packade ihop den sista dagen och styrde kosan hem till storstads djungeln igen. Men vi lovade varandra att detta inte var den sista gången vi skulle återvända till denna å.... Och det blev det heller inte.
_________________________
Denna fiske tripp tilldrar sig i slutet av 70 talet.
Vi hade efter ett tips dragit till denna medelstora å på Vestlandet från Stockholm i Olas gamla, men välskötta Saab V4.
Det regnade en hel del efter att vi hade passerat gränsen under natten, vilket ju kunde betyda både positiva saker eller det motsatta för fisket. Efter att ha kört några mil på den Norska sidan, bestämde vi oss för att hitta en plats att slå upp tältet på och sova litet innan vi fortsatte de drygt 2 milen som återstod.
Sagt och gjort, vi fann så småningom en lovande plats att sätta upp nattlägret på och krypa ned i sovsäckarna i. Snart så sov vi gott båda två. MEN vaknade några timmar senare av att det var ett rackarns liv och rörelse utanför tältet! Det grymtades och stampandes en hel del utanför tält duken som plötsligt kändes väldig tunn och otrygg.
Jag stack försiktigt ut huvudet ur tält öppningen, och fann att vi var omgivna av ett gäng renar, som tydligen tyckte att vårt läger var väldigt intressant. Eller så hade vi haft oturen att slå ned våra tält pinnar rätt på ett för Renarna mat ställe? Jag sände en tacksam tanke till högre makter att vi inte hade våra ryggsäckar utanför tältet utan inne i absiden. Och att våra fiske utrustningar var kvar i bilen. Fan vete hur det hade gått med dem annars?
När Renarna såg mitt yrvakna face, så blev de skrämda och travade iväg. Och jag förstår dem. Säkert, var det ingen vacker syn.
När Ola och jag hade lugnat ner oss från detta bryska uppvaknande, så åt vi frukost och fikade innan det var dags att sätta oss i bilen igen. Regnet hade upphört, och det var litet gluggar i molntäcket, vilket ju lovade gott.
De vägarna vi åkte på sedan var rena tvättbrädan med gropar här och där. Ibland var det så att tänderna skallrade när vi åkte ned med ett eller flera hjul i en del av dessa. Men vyerna vi bjöds på medan vi skakade fram var en fin kompensation för det usla väglaget.
Till slut, lyckades vi manövrera oss fram till huset där fiske korten skulle införskaffas. Ett gult två vånings hus i utkanten av en liten by. En hund började att skälla och kom gående emot oss på grusgången. Men den verkade dock välvilligt inställd, när den viftade på svans knorren. Det var någon slags spets hund, som säkert användes för jakt av ägaren när den inte vaktade bostaden. Den lät oss i alla fall stiga in genom grinden och följde med oss till ytterdörren, innan den förlorade intresset för oss och vände om och försvann runt hus knuten i jakt på ny stimulans.
Ola, knackade på, och vi hörde att någon därinne ropade att vi kunde kliva in. Väl inne i hallen, så fann vi att det satt en äldre man och spelade kort vid köks bordet med en annan yngre karl. På bordet, stod det kaffe koppar, och en flaska, jag misstänkte innehöll något starkt.
Den äldre mannen, som troligen var husets ägare, tittade upp från korten han höll i handen och sade:
- Jaha pojkar, ni ska fiska i ån antar jag? Jo, det höll vi ju med om.
Han reste sig, gick fram till en låda och plockade ut ett block med fiske kort. När dessa var ifyllda och betalade, så förhörde vi oss om hur fisket var?
- Njae, sade mannen, Det finns ju ingen stor fisk längre....Kanske de största väger 1.5 kilo. Finns kanske några få större också? Ola och jag tittade på varandra och jag såg på hans ansiktsuttryck att fisk i den storleken dög väl för både honom liksom för mig.
Ola, frågade då om han fiskade mycket självt?
Mannen gjorde en grimasch. - Nä, inte nu för tiden. Det är för mycket små fisk nu mer. Annat var det förr!
När vi hade små pratat med männen en stund, så tackade vi för oss. På vägen till dörren hejdade den äldre mannen oss och frågade om vi behövde mask? Jag anande att kanske det skulle verka snobbigt att tacka nej och säga att vi skulle fiska med fluga? Så jag skyndade mig att säga att "Tack men det har vi ordnat redan". Ola, tittade litet underligt på mig, men så verkade han förstå min vita lögn han också. Männen verkade i och med detta svar förlora intresset för oss och återgick till kort spelandet.
Vovven, mötte oss och följde med oss till grinden. Antar att den ville försäkra sig om att vi kom utanför tomt gränsen ordentligt? Hunden tog sin vakt syssla på allvar verkade det.
Väl iväg så körde vi på en slingrande och smal grusväg en bit. Vi hade fått väg anvisningen till ån utritad på ett av våra fiske korts baksidor + en del muntligt. Till slut, så hittade vi den lilla parkerings fickan med fiske skylten och namnet på Ån.
Nu var vi ivriga att ta oss fram till vattnet och finna en lämplig läger plats.
Det tog oss inte någon längre stund att hitta en fin sådan plats straxt ovanför en större fors nacke.
Gissa om vi spanade efter vak medan vi satte upp tältet och byggde en eld stad + samlade bränsle till elden?
Nu såg vi inga vak för stunden eftersom klockan var i det närmaste mitt på dagen. Men blicken, letade sig ändå automatiskt ut över vattnet då och då. Hoppet, är ju det sista som överger en fiskare sägs det ju.
Medan vi satt på varsin sten vid elden där kaffe pannan puttrade, hängandes på en stadig gren, så ägnade vi oss åt att plocka ihop utrustningen och förstås diskutera vilken eller vilka flugor som kunde tänkas vara den rätta för detta vatten och för stunden?
Jag bestämde mig för en torr Palmer fluga i brunt som första fluga. Ola, har jag för mig? Knöt på en E 12:a på tafsen. Efter att ha gjort dessa val och sörplat i oss litet av kaffet, så kröp vi in i tältet för att vila och lyssna på den medhavda transistor radion. Björn Borg, höll ju på att spela en sina berömda tennis finaler gud bevars.
Framåt sena eftermiddagen, när vi hade ätit och fikat litet till, så tog klev vi i vadarna tog spöna och travade iväg ned till ån. Inga vak visade sig ännu i poolen ovanför forsnacken. Så vi bestämde oss för att ta oss en bit uppströms för att se om vi kunde hitta några bra platser att fiska på. Det blev en del gående och små kämpande genom snåren innan vi om fram till en lugn flytande del av ån som verkade lovande.
Vi satte oss ned och satt där och spanade ett bra tag. Men det var inte en rörelse vi såg i det lätt humus färgade vattnet. Detta, trots att det var skapligt gott om diverse insekter vid och över vattnet.
Vi vandrade vidare en bit till. Och i en större hölja, så fick vi plötsligt se ett försiktigt vak, Vi drog sticka om vem som skulle börja försöket på den fisken? Ola vann den rackarn. Han smög sig som en indian inom kast håll och började vifta med spöt. Man kunde se på rytmen att han var taggad till tusen.
E 12, hamnade en bit ovanför fisken men den steg inte när flugan passerade platsen där vi hade sett den. Kanske var det fel fluga? Eller så flöt den inte på rätt sätt? Ja, teorierna blir ju alltid många vid sådana här tillfällen.
Efter ytterligare ett par lägg, så bytte han fluga till en mindre och svart kuse.
Vid andra lägget, så steg fisken och sög i sig flugan! Ola, tjoade till, och spöt böjde sig i en vacker båge.
Den for fram och tillbaka så att vattnet fräste om fluglinan.
Att drilla fisk i ett strömmande vatten innebär ju alltid risken att tafs eller lina kan fastna i någonting och så är den fisken historia. Vi var båda litet oroliga för detta. Men det gick vägen. En grann Öring på kanske 8 -9 hekto hamnade till slut i Olas håv. Ett brett och belåtet flin spred sig över hans ansikte. Jag gratulerade till fångsten och så vandrade vi vidare. En bra bit längre uppströms, hittade vi en lovande plats. Här var ån litet bredare och det fanns ett par större stenar som stack upp något över vatten ytan. Vi satt och kikade en stund. Och rätt så snart så syntes ett par vak ute i ström kanten. Jag var rätt ivrig ska jag erkänna när jag smög mig fram inom lämpligt kast håll för att nå en av dessa fiskar som nu vakade ganska ofta. Detta, lovade ju gott. Det tog dock ett antal kast och ett par flug byten innan fisken föll för en torr Coachman. Efter en stunds kamp, kunde jag håva en fin Harr på ca. kilot. Nu var humöret på topp och jag satte mig för att se Ola göra ett försök på fisk nummer 2.
Oturligt nog så bommade han mothugget något och råkade dessutom sticka fisken med flugan, så att den for iväg ut i strömmen i en plog. Det var bara att lyfta på hatten, tacka för matchen och känna sig besegrad för honom. Men vi gav inte upp. Kvällen, var ung och vi hade bara avverkat en liten del av denna vackra skogs å.
Den fiske omgången slutade rätt bra. Förutom Öringen, så fick vi 5 skapliga Harrar. Vi behöll endast 2. De andra fick gå tillbaka.
När vi var nästan framme vid tältet, så small det som ett pistol skott på andra sidan en buske som vi skulle till att runda. Vi höll nästan på att hoppa ur vadarna och tappa spöna och fisken av pur förskräckelse. Tydligen hade vi råkat komma förbi precis där en Bäver höll till för stunden. Och för att varna oss, så hade den på Bävrars vis daskat den platta svansen hårt mot vatten ytan.
Snacka om skrämm skott!!!
Det tog ett tag innan vi hade lugnat oss efter denna smäll där i halv mörkret vid ån.
Resten av veckan blev på det hela taget riktigt lyckad och vi fisken del fina fiskar, b.la. en Öring på 1.3 kg och ett par Harrar som vägde en bit över kilot. Det var med saknad vi packade ihop den sista dagen och styrde kosan hem till storstads djungeln igen. Men vi lovade varandra att detta inte var den sista gången vi skulle återvända till denna å.... Och det blev det heller inte.
Kommentera