Dagens spön är annorlunda (och mycket bättre) än de jag lärde mig fiska med. Materialutvecklingen på den fronten har varit enorm och skillnaden mellan ett massivt glasfiberspö från sextiotalet och ett modernt kolfiber/kompositspö är påtaglig. De lättare och starkare/spänstigare spöklingorna vi nu har tillgång till gör att ett spö för beten upp till en viss vikt har mycket annorlunda egenskaper än vad gårdagens spön hade. Förr var ett spö för betesvikter upp till 20 gram med nödvändighet mjukt i aktionen och saknade i stort sett ryggrad. Med dagens teknik kan man förvisso göra mjuka spön men generellt har dagens spön, i jämförelse med de massiva glasfiberspöna, en påtaglig ryggrad. Förr var man, om man ville ha ett spö med tillräckliga krokningegenskaper för tex gäddfiske tvungen att gå upp rejält i klassning, väja korta spön eller, vilket var rätt vanligt, helt enkelt kapa toppen på spöna (vilket naturligtvis påverkade kastegenskaperna negativt).
När de rörbyggda glasfiberspöna kom innebar de en förbättring men på det stora hela gällde fortfarande att spön för lägre betesvikter var sladdriga. Detta var säkert en av orsakerna till att man ofta använde spön klassade för vikter upp emot 60 gram för ordinärt kustspinnfiske efter havsöring. Ett spö för beten upp till 25-30 gram var helt enkelt för mjukt för att det skulle fungera.
Idag är jag lycklig ägare till en mängd fantastiska spön. Jag har ett tiofots spö klassat för beten upp till 15 gram som har kast-, kroknings- och drillningskapacitet som man för 40 år sedan knappt ens kunde drömma om. På den klingan skulle jag utan vidare kunna drilla även en rejält stor havsöring (eller gädda) minst lika effektivt som jag kunde med mitt gamla 9 fots Daiwa Store Belt av årsmodell (cirka) 1970 klassat för beten 20-60 gram. Motsvarande gäller för i stort sett alla spölängder och viktklasser.
Även jämfört med de tidiga kolfiber/kompositspöna är agens material bättre. Jag har ett ca 25 år gammalt tiofots ABU Atlantic Classic för beten upp till 40 gram som kändes helt överväldigande när jag köpte det och jämförde med mina gamla glasfiberspön. Det är fortfarande ett mycket bra spö och jag gillar dess djupa aktion men jämför jag det med mitt lika långa och identiskt klassade Kinetic Godspeed är skillnaden nästan lika påtaglig som den mellan ABU-spöt och de ännu äldre prylarna. Med Godspeedspöet skulle jag (känns det som i alla fall) kunna bända upp en gråsäl om den skulle klippa min kustwobbler (en återkommande mardröm; att få en säl på kroken...). För havsöring fiske känns godspeedspöt som overkill samtidigt som det kastar bra med de betesvikter jag oftast använder (dvs runt 18 gram) och är såväl lättare som känsligare än det äldre ABU-spöt.
Kort sagt så kan man alltså idag använda mycket lättare spön än vad som var tekniskt möjligt för några decennier sedan. Eftersom dagens linor är starkare och känsligare än vad nylonlinor av sjuttiotalssnitt var kan man även gå ner rejält i lindimension, särskilt om man kostar på sig en rulle med bra slirbroms. Ändå verkar de flesta som jag ser ute vid fiskevattnen eller i redskapsbutikerna vara kvar i det gamla, åtminstone när det handlar om hur pass grova grejor de fiskar med. Det ställer jag mig frågande till. Själv testade jag UL-fiske redan på 70-talet och på den tiden var det en nära döden-upplevelse om en femkilosgädda fastnade på kroken (även om det för det mesta avlöpte väl) och skulle drillas på den klena 0,15 mm linan med en brottstyrka på under 2 kilo och ett sladdrigt 5 1/2 fots spö. Längre från de redskap dagens jerkentusiaster använder kan man knappast komma. Visst begriper jag att man måste ha kraftigare grejor om man bestämt sig för att använda ett vedträ som bete men, frågar jag mig, varför? De odelade sexfots spinnspön jag nu köpt på mig har ju allt som krävs för att klara av även riktigt stora gäddor (och är ljusår bättre än de enhands sjuttiotalsspön av Fiske 2-modell jag själv brottat ned så många 10+-are med). Varför bejakar dagens fiskare inte de fördelar materialutvecklingen och använder lättare grejor?
När de rörbyggda glasfiberspöna kom innebar de en förbättring men på det stora hela gällde fortfarande att spön för lägre betesvikter var sladdriga. Detta var säkert en av orsakerna till att man ofta använde spön klassade för vikter upp emot 60 gram för ordinärt kustspinnfiske efter havsöring. Ett spö för beten upp till 25-30 gram var helt enkelt för mjukt för att det skulle fungera.
Idag är jag lycklig ägare till en mängd fantastiska spön. Jag har ett tiofots spö klassat för beten upp till 15 gram som har kast-, kroknings- och drillningskapacitet som man för 40 år sedan knappt ens kunde drömma om. På den klingan skulle jag utan vidare kunna drilla även en rejält stor havsöring (eller gädda) minst lika effektivt som jag kunde med mitt gamla 9 fots Daiwa Store Belt av årsmodell (cirka) 1970 klassat för beten 20-60 gram. Motsvarande gäller för i stort sett alla spölängder och viktklasser.
Även jämfört med de tidiga kolfiber/kompositspöna är agens material bättre. Jag har ett ca 25 år gammalt tiofots ABU Atlantic Classic för beten upp till 40 gram som kändes helt överväldigande när jag köpte det och jämförde med mina gamla glasfiberspön. Det är fortfarande ett mycket bra spö och jag gillar dess djupa aktion men jämför jag det med mitt lika långa och identiskt klassade Kinetic Godspeed är skillnaden nästan lika påtaglig som den mellan ABU-spöt och de ännu äldre prylarna. Med Godspeedspöet skulle jag (känns det som i alla fall) kunna bända upp en gråsäl om den skulle klippa min kustwobbler (en återkommande mardröm; att få en säl på kroken...). För havsöring fiske känns godspeedspöt som overkill samtidigt som det kastar bra med de betesvikter jag oftast använder (dvs runt 18 gram) och är såväl lättare som känsligare än det äldre ABU-spöt.
Kort sagt så kan man alltså idag använda mycket lättare spön än vad som var tekniskt möjligt för några decennier sedan. Eftersom dagens linor är starkare och känsligare än vad nylonlinor av sjuttiotalssnitt var kan man även gå ner rejält i lindimension, särskilt om man kostar på sig en rulle med bra slirbroms. Ändå verkar de flesta som jag ser ute vid fiskevattnen eller i redskapsbutikerna vara kvar i det gamla, åtminstone när det handlar om hur pass grova grejor de fiskar med. Det ställer jag mig frågande till. Själv testade jag UL-fiske redan på 70-talet och på den tiden var det en nära döden-upplevelse om en femkilosgädda fastnade på kroken (även om det för det mesta avlöpte väl) och skulle drillas på den klena 0,15 mm linan med en brottstyrka på under 2 kilo och ett sladdrigt 5 1/2 fots spö. Längre från de redskap dagens jerkentusiaster använder kan man knappast komma. Visst begriper jag att man måste ha kraftigare grejor om man bestämt sig för att använda ett vedträ som bete men, frågar jag mig, varför? De odelade sexfots spinnspön jag nu köpt på mig har ju allt som krävs för att klara av även riktigt stora gäddor (och är ljusår bättre än de enhands sjuttiotalsspön av Fiske 2-modell jag själv brottat ned så många 10+-are med). Varför bejakar dagens fiskare inte de fördelar materialutvecklingen och använder lättare grejor?
Kommentera